Jag är inte den...
... som inte kan njuta av överdrivet beröm!
Nu blir det lite självförhärligande. Bara så ni vet. Men det kan vara roligt att ha det kvar, ifall jag skulle känna sig lite nertryckt i galoscherna någon dag. Då kan jag läsa själv om hur bra jag är.
Alltså. Under mina få och fådda dagar i underjorden denna sommar anförde jag en smärre grupp svenska besökare. Gjorde mitt bästa för att följa den påbjudna "dramaturgin", men när det drog ihop sig till den där eländiga historien om den Korpulente Mattias (lätt omskrivning på det att min arbetsgivare i det här fallet inte av misstag ska googla sig fram till denna bekännelse) gled jag elegant över alltihopa och pratade om något annat. Varpå frågan uppstod - ska du inte berätta om... Och jag slingrade mig och for och lovade att om det nu var preciiiis nödvändigt så visst, men. Det slutade med att frågeställaren bad om ursäkt för att ha fört eländet på tal!
När turen var slut frågade han efter mitt namn och jag tänkte att nu är det kört. Här ska skvallras! Men nej! Han skulle komma tillbaka med sitt företag och tyckte att jag var så mycket bättre än den han haft på sitt förra besök. Så nu ville han veta vem han skulle fråga efter. Yeah! Där satt den!
Och så berättade Snöret under sitt senaste besök här att hon under sommaren suttit i ett sällskap och diskuterat föräldrar (manliga sådana och då särskilt den henne mest närstående) och deras tillkortakommanden. Då undrade någon hurdan mamma hon hade då? Varpå en Liza-kompis bröt in och hojtade "Det är världens bästa mamma! Jag har nog hört!"
Hejhopp vad trevliga kompisar Liza har!
Nu blir det lite självförhärligande. Bara så ni vet. Men det kan vara roligt att ha det kvar, ifall jag skulle känna sig lite nertryckt i galoscherna någon dag. Då kan jag läsa själv om hur bra jag är.
Alltså. Under mina få och fådda dagar i underjorden denna sommar anförde jag en smärre grupp svenska besökare. Gjorde mitt bästa för att följa den påbjudna "dramaturgin", men när det drog ihop sig till den där eländiga historien om den Korpulente Mattias (lätt omskrivning på det att min arbetsgivare i det här fallet inte av misstag ska googla sig fram till denna bekännelse) gled jag elegant över alltihopa och pratade om något annat. Varpå frågan uppstod - ska du inte berätta om... Och jag slingrade mig och for och lovade att om det nu var preciiiis nödvändigt så visst, men. Det slutade med att frågeställaren bad om ursäkt för att ha fört eländet på tal!
När turen var slut frågade han efter mitt namn och jag tänkte att nu är det kört. Här ska skvallras! Men nej! Han skulle komma tillbaka med sitt företag och tyckte att jag var så mycket bättre än den han haft på sitt förra besök. Så nu ville han veta vem han skulle fråga efter. Yeah! Där satt den!
Och så berättade Snöret under sitt senaste besök här att hon under sommaren suttit i ett sällskap och diskuterat föräldrar (manliga sådana och då särskilt den henne mest närstående) och deras tillkortakommanden. Då undrade någon hurdan mamma hon hade då? Varpå en Liza-kompis bröt in och hojtade "Det är världens bästa mamma! Jag har nog hört!"
Hejhopp vad trevliga kompisar Liza har!
posted by sopelisop at 14:25
0 comments
