Is, snö, vatten...
I morse när jag slog min morgondrill tyckte jag att cirkulationspumpen väsnades ovanligt mycket. Som den ansvarsfulla husägare jag är tittade jag in i pannrummet och såg inte så mycket som skulle ha gjort mig klokare. Rusade dock upp på övervåningen, Smedhalvan har sportlov, för att kolla att det inte fanns några vattenrelaterade oegentligheter där.
Sedan rusade jag ner igen och in i Kurtans rum. På grund av mitt dåliga lokalsinne trodde jag på något sätt att jag befann mig rakt under Smedhalvans lägenhet. Och där var det blött på mattan! Hjälp! Upp igen och md uppbådande av allt i lokalsinnesväg jag har förstod jag att jag skulle titta in i Den Stora Systerns rum. Inget att se. Ner igen!
Slet med förtvivlans krafter bort sängen och såg en formlig fontän stå rakt upp ur rörstumparna efter frissans (det bodde en frissa här en gång) handfat. Vräkte ner överkast, lakan i den växande pölen och flaxade iväg till pannrummet och stängde av alla huvudkranar jag kunde få syn på.
Fontänen lugnade sig lite, men lade tyvärr inte av. Ringde mocken! Mocken kom, släppte på trycket genom att öppna en kran i pannrummet. Fontänen lade av. Sedan bökade han runt i två timmar och har nu oskadliggjort all vattentillförsel till Kurtans rum. Det ser ut som om nästa renoveringsprojekt är just Kurtans rum. Vare sig jag vill det eller inte.
Annars har vi under relativt ordnade former sagt hejdå till mamma som (äntligen - får man säga så - men hon var jättealzheimrig) dog för en liten månad sedan.
Begravningen var satt till den 12 februari och researrangemangen från Skellefteå/Göteborg/Linköping/Falun/Stockholm gick under arbetsnamnet Operation Snöstorm. Som vi har fått äta upp vår lustighet! Skellefteåflyget var inställt, så Den Stora Systern satte sig i bilen och körde mot huvudkommunen. Under resan lyckades hon också passera 30 000 kilometers (mils?) strecket och det var något som var menat att firas på ett roligare sätt.
Göteborgsflyget var även det inställt, men Den Fd Krullhåriga anade oråd i tid och klämde sig med på ett tåg och anlände faktiskt i god tid. Linköpingståget fungerade också utan anmärkning.
Själv belöt jag mig för att ta ett tidigare tåg än det jag egentligen bokat. Det var försenat. Så istället för att anlända till Stockholm med tre timmars extra marginal krympte nämnda marginal ihop till bara en timme. Men det räckte ju till. Kurtan väntade på Centralen och tillsammans tog vi oss till Slussen. Där väntade och väntade och väntade vi på en buss som aldrig kom. Så vi pulsade genom drivorna hem till Snöret. Och höll tummarna för DSS.
Resan för DSS gick väl riktigt bra tills hon närmade sig Stockholm. Igelkottspojken inkallades för att dels telefonguida in henne till Stadsgårdskajen och dels ta hand om bilen. Tidsmarginalerna var vid det laget inte alltför vidlyftiga. När en ynka kvart av tiden återstod hade hon inte kommit och Igelkottspojken fick utstå tämligen falsettbetonade mobilsamtal från Snöret. När det visade sig att han stod och sandade loss en buss på Stadsgårdsleden höll alla proppar på att gå. Men det var ju bra tänkt. Den slirande bussen var en av orsakerna till att det gick trögt för trafiken. Hur som helst. Igelkottspojken hann slänga sig in i DSS:s bil och själv hann hon löpandes i tid för färjans avgång. Det var väl ca 5 minuter kvar då.
Det tog flera timmar för oss att sluta skrika åt varandra, för vi var allihopa så himla adrenalinstinna.
Anlände till Åbo, åt hotellfrukost, hämtade ut hyrbil, köpte blommor och trodde att en timme skulle räcka för att hinna den 10 minuter långa vägen till kapellet. Där gick mycket fel. Värsta felet var att det finns två kapell och klen skyltning, så vi kom till fel kapell och fick springa som älgar genom en halv begravningsplats och anlände i sista minuten (men faktiskt inte försent).
Resten gick väl efter beräkningarna. Förhoppningen om att broren skulle ha tinat lite kom ju på skam. Men det är en annan historia och faktiskt inte av intresse i detta forum.
Men det var ett gemensamt och välgrundat beslut att tillbringa de två sista timmarna på färjeterminalen. Vi klarade liksom inte av fler andanihalsenmoment till.
Sedan rusade jag ner igen och in i Kurtans rum. På grund av mitt dåliga lokalsinne trodde jag på något sätt att jag befann mig rakt under Smedhalvans lägenhet. Och där var det blött på mattan! Hjälp! Upp igen och md uppbådande av allt i lokalsinnesväg jag har förstod jag att jag skulle titta in i Den Stora Systerns rum. Inget att se. Ner igen!
Slet med förtvivlans krafter bort sängen och såg en formlig fontän stå rakt upp ur rörstumparna efter frissans (det bodde en frissa här en gång) handfat. Vräkte ner överkast, lakan i den växande pölen och flaxade iväg till pannrummet och stängde av alla huvudkranar jag kunde få syn på.
Fontänen lugnade sig lite, men lade tyvärr inte av. Ringde mocken! Mocken kom, släppte på trycket genom att öppna en kran i pannrummet. Fontänen lade av. Sedan bökade han runt i två timmar och har nu oskadliggjort all vattentillförsel till Kurtans rum. Det ser ut som om nästa renoveringsprojekt är just Kurtans rum. Vare sig jag vill det eller inte.
Annars har vi under relativt ordnade former sagt hejdå till mamma som (äntligen - får man säga så - men hon var jättealzheimrig) dog för en liten månad sedan.
Begravningen var satt till den 12 februari och researrangemangen från Skellefteå/Göteborg/Linköping/Falun/Stockholm gick under arbetsnamnet Operation Snöstorm. Som vi har fått äta upp vår lustighet! Skellefteåflyget var inställt, så Den Stora Systern satte sig i bilen och körde mot huvudkommunen. Under resan lyckades hon också passera 30 000 kilometers (mils?) strecket och det var något som var menat att firas på ett roligare sätt.
Göteborgsflyget var även det inställt, men Den Fd Krullhåriga anade oråd i tid och klämde sig med på ett tåg och anlände faktiskt i god tid. Linköpingståget fungerade också utan anmärkning.
Själv belöt jag mig för att ta ett tidigare tåg än det jag egentligen bokat. Det var försenat. Så istället för att anlända till Stockholm med tre timmars extra marginal krympte nämnda marginal ihop till bara en timme. Men det räckte ju till. Kurtan väntade på Centralen och tillsammans tog vi oss till Slussen. Där väntade och väntade och väntade vi på en buss som aldrig kom. Så vi pulsade genom drivorna hem till Snöret. Och höll tummarna för DSS.
Resan för DSS gick väl riktigt bra tills hon närmade sig Stockholm. Igelkottspojken inkallades för att dels telefonguida in henne till Stadsgårdskajen och dels ta hand om bilen. Tidsmarginalerna var vid det laget inte alltför vidlyftiga. När en ynka kvart av tiden återstod hade hon inte kommit och Igelkottspojken fick utstå tämligen falsettbetonade mobilsamtal från Snöret. När det visade sig att han stod och sandade loss en buss på Stadsgårdsleden höll alla proppar på att gå. Men det var ju bra tänkt. Den slirande bussen var en av orsakerna till att det gick trögt för trafiken. Hur som helst. Igelkottspojken hann slänga sig in i DSS:s bil och själv hann hon löpandes i tid för färjans avgång. Det var väl ca 5 minuter kvar då.
Det tog flera timmar för oss att sluta skrika åt varandra, för vi var allihopa så himla adrenalinstinna.
Anlände till Åbo, åt hotellfrukost, hämtade ut hyrbil, köpte blommor och trodde att en timme skulle räcka för att hinna den 10 minuter långa vägen till kapellet. Där gick mycket fel. Värsta felet var att det finns två kapell och klen skyltning, så vi kom till fel kapell och fick springa som älgar genom en halv begravningsplats och anlände i sista minuten (men faktiskt inte försent).
Resten gick väl efter beräkningarna. Förhoppningen om att broren skulle ha tinat lite kom ju på skam. Men det är en annan historia och faktiskt inte av intresse i detta forum.
Men det var ett gemensamt och välgrundat beslut att tillbringa de två sista timmarna på färjeterminalen. Vi klarade liksom inte av fler andanihalsenmoment till.
posted by sopelisop at 17:09
3 comments
