Det trodde vi inte!

Det hände sig för ett par jular sedan att Snöret och jag träffade på en trevlig Björn på Myrorna. Vi lät honom följa med på både café och nycirkus. Han åkte tunnelbana som om han aldrig hade gjort det förr och till slut fick han flytta till Örnbjörn. Vi trodde att han skulle uppskatta att bli co-driver.

Co-driver blev han visst aldrig. Men han verkade ha funnit sin plats i livet som gästsoffevärmare och sällskap till Den fd Krullhårigas bästa barndomsnalle, som aldrig hade ett vettigt namn utan bara hette Gula Nallen. Gula Nallen var världens bästa tröstnalle. Inget blåmärke var så stort och smärtande att det inte hjälpte med Gula Nallens trygga sällskap.

Själv var jag på Göteborgsbesök för ett par veckor sedan. Typiskt mammaanpassad underhållning, slänga saker ur förrådet och stuva in resterande på ett bra sätt, äta god mat och avsluta med fint café med världens vackraste macaroner.



Men björnen Björn, då? Det är bara att titta på bilden och se vad han går för. Usch!

Mobillös och billös!

Den sorgesamma mobilförlusten består. Ändrade telefonnummer i min Blocket-annons och i morse ringde en gube och var intresserad. Skulle ta bussen kl 16 från Borlänge. Han visste för övrigt att ett fruntimmer (inte jag) svarat i mobilen ungefär en halv timme efter att jag nesligen glömt den på disken.

Hur som helst - guben med förhoppningsfull son dök upp strax i fem, tittade lite och trodde på allt jag sa, prutade till 3500 kr och höjde själv till 3600 kr varpå jag slog till. Vi skrev ägarbyteslapp, jag fick pengar och Saaben rullade ut på Hyttgatan för sista gången. Snabbt och smärtfritt, för samtidigt satt förra föreningsskattmästaren och fixade min deklaration, kom ut med eländet och jag skrev på och sedan tog hon med sig alltihopa, för hon jobbar på Skatteverket.

Nu när jag har blivit så duktig på uppdatering ska jag inte bränna av alltihop på en gång. Nästa gång blir det riktigt tveksamma grejer som hände i Göteborg...

Dyster dag

Kände mig som falskheten själv redan i morse när jag tog den omduttade Saaben till jobbet för att sedan kunna hasta hem och diskutera med byggfirman om hur man på dyrast möjliga sätt bygger igen vattenskadan i Kurtans rum.

Hastade sedan till Myrorna med konstiga kläder i en kasse och köpte konstiga böcker att presenta de sfi-elever som har lyckats gneta ihop ett c-betyg åt sig. Trasan satt ute i duggregnet och glodde. Sedan hastade vi vidare till ICA för mjölk och andra onyttigheter och efter det till videoaffären för att hämta ut en impulsköpt Gudrun Sjödén rock.

Det var väl då det sorgliga måste ha hänt. Jag plockade upp mobilen för att visa aviseringsnumret, personalet kilade iväg till de bakre environgerna för att hämta paketet. Sen ville hon se leg också och sa att då var det klart. Jag knölade ner plånbok och paket i kassen och glömde högst roligt mobilen på disken. Sedan hasade vi hem. Trasan och jag och dramaten med böcker, mjölk och paket.

Ett par timmar senare funderade jag på om någon kanske hade ringt på min Saab-annons och upptäckte att mobilen inte alls låg i byxfickan. Letade och ringde mig själv och så. Sedan släpade jag Trasan i rask takt till videoaffären, men där hade de inte sett något alls. Oh nej!

Nu är numret spärrat, mobilen polisanmäld, Blocket-annonsen ändrad och jag mycket ledsen.

Tant Duktig tar i så det knakar

Vackert väder, fridfullt, lång lista på bra saker att göra. Tyvärr inte så lämpliga för tanter med begränsad muskelkapacitet. Bytte två däck på stackars Saaben igår och idag är jag så ledbruten att det inte är klokt. Och då är det två däck kvar, ett skåp som behöver flyttas, en säng som behöver baxas, gammal spirea som ska klippas av och som kräver femtinitton ryggböjar för att plockas upp, en stenplatta som borde appliceras där Trasan har inlett sitt nya gruvprojekt, dammsugning av bil och hus...

Hur fan ska det gå till? Men jag blev lite beige på armarna igår. Om man nu ska se till den ljusa (beignande) sidan.

Är det inte typiskt?

Sedan i september har jag inte kunnat utöka min samling av registernummer. Har stått och stampat på 226. Häromdagen stod 227 parkerad hemma på min gata. Och dagen därpå 228 runt hörnet.

Kunde de inte ha ställt sig där lite tidigare? Nu dröjer det väl till september innan jag hittar 229.