Sammanfattning

Eftersom jag kom av mig lite grand i ajourföringen kanske jag så här - i stället för att packa, dammsuga och göra nyttiga saker - skulle påpeka att jag i mitten på maj var i Åbo och begick 40-årsjubileum sedan jag tog studenten. Arrangörerna hade valt restaurang med ypperlig fingertoppskänsla, den anrika Pinellan, där vi som mycket unga satt och drack öl och kände oss stora.

Nu är restaurangen kraftigt renoverad och har en ytterst ambitiös meny som inte når ända fram. Mitt förhandsval var sparrissoppa med 67-graders ägg. Som jag muntligen har delgett gud och hela världen är Keldas sparrissoppa på tetra mycket fyllig och god i jämförelse. Till huvudrätt serverades "stek med kalvkind med palsternackspuré". Det visade sig vara två små (mycket små) köttbitar med en mindre köttbit emellan. Dem mittersta biten var nog kinden. Smakade kokt. Palsternackspurén hittade jag till slut. Det var en matsked blaskigt mos som sevicen kletat på till vänster om köttbitarna. Efterrätten brule-pudding var en drygt tändsticksasksstor fyrkant i mitten på en enorm tallrik. Fin miljö, men maten var som synes hjälplös.

Av familjetekniska skäl bodde jag hos Bästisens brorsa i Raunistula. En mycket trevlig upplevelse, Att det låg så nära och att det var så fint. Förr i världen (typ för 40 år sedan) hette det att Raunistula låg bakom busstationen och så fortsatte man en bit. När man fick en kniv i ryggen visste man att man var framme... Jag kom mig också för att gå på Åbo kontsmuseum, där jag visst aldrig tidigare satt min fot. Samt på banken, hos frissan och köpandes nya gardiner till Korpo.

Nu har jag tröttnat på att skriva och antagligen du tröttnat på att läsa. Så nu blir det nog lite diskning.

Snörvel

Importerade tydligen en förkylning från Stockholm, där jag tillbringade förra helgen flyttandes Snöret och gåendes i vägen på mer eller mindre konstruktiva sätt. Så nu hostar och snörvlar jag mig genom tillvaron och ska med mina yttersta krafter försöka sammanställa semesterbabgaget.

Varför skulle den här förkylningen hoppa på mig för?

Om jag bara hade haft en bil...

... kunde jag ha testat min födelsedagspresent direkt! Är nämligen nybliven GPS-ägare och det finns knappast någon på norra halvklotet som har behövt en sådan lika mycket som jag. För jag kommer alltid bort.

Men från och med nu ska jag alltid komma fram. Förutsatt att bilen återvänder från Norrland, där den just nu tjänstgör som marketenterifordon.

Jag har till och med läst instruktionsboken. Redan.

Hur man än vänder sig...

Nu blir det ett jobbmorr.

Vi jobbar alltså fyra lärare med fyra klasser. En lärare har hand om läsa, en om skriva, en om prata och en om grammatik. En av klasserna är dubbel - ena halvan är på praktik i två veckor medan den andra bibringas skolkunskaper. Och sedan tvärtom. Det gör att varannan vecka upptäcker man att man ligger två veckor snett i sitt sysslande, när andra halvan av praktikklassen ramlar in och man ska komma ihåg var man slutade bibringa dem för två veckor sedan. Det var en virrig förklaring.

Nåväl. Nu har vår rektor i sin godhet åtgärdat detta. Han har beslutat lyfta ur praktikklassen ur ovannämnda karusell. Men utan att tillföra en stadigvarande klass med tillhörande fjärde lärare.

Det var lite som att lämna in en bil med punktering på ett däck. Få punkan åtgärdad men inte däcket monterat. I stället får vi bygga om bilen till trehjulsdrift. Och vara tacksamma.