Möss!

Det finns möss i huset. Och jag har dragit mig i det längsta för att sätta ut fällor. Det är så obehagligt att vittja dem.

Hur som helst. Till slut bet jag i det sura äpplet och applicerade två fiffiga fällor jag köpte på Micks i somras. De verkade vara händiga. Man liksom bara knep upp dem och inuti fanns ett utmärkt bete, som påstods hålla hur länge som helst. Vis av tidigare erfarenheter såg jag också till att förtöja dem, så att inte någon illasmälld musstackare skulle dra iväg med fällan.

Flera dagar gick och inget hände. Tills förra lördags natt. Då sa det smackatjoff i slaskämbarskåpet! Sedan bökade det och krafsade det alldeles frenetiskt. Jag låg i sängen och räknade till 100 i hopp om att musstackaren skulle vara död. 97-98-99--- mera krafs. Räknade igen. Först tyst och sedan krafs.

Jag måste ju få död på kräket, tänkte jag. Vad ska jag göra? Försöka mixtra in mus och fälla i frysen så att han fryser ihjäl? Men tänk om -18 grader inte räcker?

Dränka! Det har man hört talas om! Fyllde mopphinken med vatten, gick ut i köket, lösgjorde försiktigt ståltråden som fällan var fäst i och sänkte ner mus och fälla i hinken.

Då simmar den lilla stackarn runt runt i hinken! Tittade mig lite rådlös omkring och såg en plastask, sådan man köper kiwi i, i diskstället. Tog asken och sänkte ner den över den lilla simmaren och tryckte ner asken mot hinkbotten... Och tack och lov. Han slutade simma rätt fort.

Igår köpte jag nya fällor med det lovande namnet Giljotti. Två av simmarens bröder har redan förenat sig med honom i mössens himmel. Hoppas att de där kan leva loppan och äta mörk choklad. För det var vad de höll på med i detta livet.