Det knackar på dörren...

Söndag morgon. Hade precis givit mig själv 10 extra snooze-minuter, eftersom jag spontanvaknat vid 10-snåret. Då knackade det på dörren och Husfrun, pigg pensionär, stod där med lätt begagnade veckotidningar av skvallertyp. Tackade och återvände till sängen,

Tänkte att jag skulle njuta av sängvärmen en kort stund, planera upp dagen och så. I vanlig ordning somnade jag om. Då knackade det på dörren... Det var Trasans personliga tränare, den mindre. Vacklade upp och tackade innerligt. Det betydde ju att jag i alla fall slapp morgonkissningen och lyckades dessutom motstå frestelsen att återvända till sängen.

Åt frukost. Då knackade det på dörren... Men den här gången var det faktiskt bara en talgoxe som försökte sabotera fönsterkittet.

Barnbarn är livets dessert?

Knappast!

Men ni ska veta hur nära sanningen jag har kommit. Jag är faktiskt ohöljt stolt över mina enastående barn och skryter ohejdat med allt de åstadkommer.


Ett av dem har åstadkommit ett barn, Detta barn är alltså mitt barnbarn och barnets far har i ett ljust ögonblick kommit på att han är en Pottsork. (Ja,ja... om det nu måste ut, så måste det. Gotländska rötter och efternamnet Pott i kombination kan inte bli något annat än en sork). Detta barn kommer att i fortsättningen benämnas Sorken av mig. Både här och IRL. Och hur j-a 1900frysifast var inte det att säga IRL?)

Nåväl.

Jag hade på anmodan hörsammat en kallelse från Sorkens föräldrar och tillbringat en dryg vecka i Sorkens sällskap. Det gällde kombinerad passning och tapetsering.

Man kan sammanfatta det som så att tapetsering är ganska givande och att Sorken är ett förtjusande barn. Tämligen gladlynt och bokmärkesbebissöt. Men det tär att umgås med en person som tycker det är underhållande att 132 gånger riva ett klosstorn och som inte säger så mycket mer än ääääää. Med darr på stämman, så han låter som ett får.

Så var det sagt.Och det blir nog bättre sen.