En rent linneansk hosta.

I akt och mening att låta min lilla hjärna få arbeta lite gick jag och anmälde mig till en kurs för att bli Linné-guide. Han, Linné, fyller 300 år nästa år nämligen. Hittills har jag i alla fall lärt mig att han var en väldigt liten nisse. Jag själv är faktiskt TVÅ centimeter längre än han!

För ett par veckor sedan var vi på en riktigt bildande busstur till Uppsala och i lördags var det dags igen. Siljan runt... Vi kom till Rättvik och sedan var den dagen slut.

En av de som skulle bibringa oss kunskaper var en liten tomte som jag kände igen från lärarutbildningen. Han var tomtig redan då och hade nu lyckats uppgradera sig lite till. Fullständigt nedlastad av böcker och anteckningar och geologhammare och jag vet inte vad. Ambitiöst hade han besökt ett kalkbrott två gånger på förhand för att kunna peka ut någon nedvissnad växt. Senast dagen före denna bussutflykt. Men inte att han kunde hitta den ändå. Och där står vi och glor ner i den tynande floran och då säger han att han kan visa en bild! Fast han har ju boken i bussen förstås. På den nivån var det.

Och så blev jag förkyld också.

Fy vad orättvist!

Här har jag skrivit två saker. En uttömmande och föga allmänintressant rapport om Den stora systerns norrländska vistelseort och en upptäckt om att jag tydligen hann fira galonbröllop (!) innan barnens far och jag äntligen lyckades gå skilda vägar. Och så står inte eländet att läsa här.

Fy vad orättvist!

Galonbröllop!

Förirrade mig till dataskrubben och vimlade runt lite i cyberrymden och lärde mig att jag och barnens far tydligen hann fira GALONBRÖLLOP innan vi gick skilda vägar. Det hade jag inte en aaaning om! Galon! Det är ju galonisar man har på sig när man är liten och lekar i geggapölar. Så kanske det inte är så fel ändå? För nog fan kände jag mig liten och nog var det ganska geggigt innan jag kom loss...

Hemma

Har återvänt från arbetslägret i Norrland. Uppresan gik bra, höll tidtabellen perfekt, lyckades med tanttricket att shanghaia arbiträr mansperson för ilastming av Billyhylla, hittade co-drivern i Övik, onjöt av mina bristande konversationstalanger fram till slutmålet, fick släpet tömt och så iväg till tant Annika som bjöd på middag och för mycket rödvin... Ack ja! Vet väl hur mycket jag klarar av. Det är bara det att jag inte alla gånger orkar tänka på det också. Speciellt inte när jag stigit upp i soluppgången och avverkat nära 70 mil och ätit ett stycke Maxbox på vägen. Men trevligt var det. Och ingen huvudvärk fick jag heller. Så det så.

Arbetslägret inleddes med lite lättsam garderobsuppackning. Det var när stolmålande begynte som ansträngningen började bli märkbar. Åtta leksandstolar, två gånger! Uj, vad många pinnar det är! Och med sådan där eländig vattenburen lackfärg som ska strykas "flödigt". Gränsen mot rinnig är hårfin för den som inte provat på.

Fick också konsulta i val av tapet i salongen. Första planen var en trevligt elefantgrå, men efter första besöket i tapetaffären kom vi hem med samma tapet som redan var uppsatt i hallen. Kändes ju lite fantasilöst. Näst plan var att hitta en varm chokladbrun variant - fullt medvetna om att bajsbrunt lurar runt hörnet. Nu visade det sig att brunt inte är vidare modernt och jag kom tillbaks med en stor kollektion mörkgrå, svarta, en smutsgul och en faluröd. Mera provande. En svartaktig gick vidare till final.

Mot aftonen kom tant Annika et consortes på besök. Farbror Bertil lyckades, trots uppenbara signaler på att han helst ville åka hem, avfärda den svarta som rent omöjlig. Och farbror Bertil tror vi på. Slutresultatet blev den faluröda. Samma som Den stora systern haft i sin luleetta. Kändes ju lite fantasilöst. Men varför förstöra ett vinnande koncept? Har nu nåtts av underrättelser norrifrån om att den röda sitter på väggen och att det blev bra.

Hemresan var lika odramatisk som ditresan. Dock utan någon pressande tidtabell. Medförde fyra av de målade stolarna för avlämning i Övik hos Den stora systerns Långsmale vän. Han bodde på tredje våningen! Fyra gånger tre trappor upp! Men det är inte utan att all träning faktiskt betalade sig. Mjölksyran i benen uteblev helt och hållet när jag dagen därpå kastade mig in i underjorden igen släpandes på turister.

Sakta men säkert återgås det tillvardagen. Örnbjörn verkar lämna oss i veckan för nya äventyr på Västkusten, hål i möbleringen (där somt alltså försvunnit norrut) ska täppas igen och Snörets solros har slagit ut. Inte vidare stor och inte vidare röd. Men den försöker.

Inte nu - men sedan!

Det är mycket nu. Norrlandsturnén står för dörren och här har det bokats släp och utverkats bilbyte med Örnbjörn oh så ska man komma ihåg vilka grejer som ska med och oroa sig för hur man ska lyckas applicera släpeländet på bilen. Och klippa håret. Måste ju vara fin och borde vara blåare i det. Till allt detta kom ett intrikat fixande och mixande och trixande med att få in lite socialt liv med tant Annika och tant Mia och helst ingen Zero för då blir Hagel nervös och...

Men jag funderar mycket på litteraturkullen. Där kan man ju inte komma farande och svara lite slafsigt - folk kan ju få för sig att jag inte läser seriösa böcker. Och hur ska jag kunna svara på vilken bok jag helst hade skrivit själv? Det blir ju liksom till att tänka efter ordentligt. Men jag har börjat...

Men sen, när jag kommer hem! Då ska det tamiggumorron bli en himla ordning på allt? Och till råga på allt hittade jag Snörets jag-har-tråkigt-på-jobbet-länkar som kommentar på något halvantikt inlägg.