Stort och smått

För det första - jag hittade hundhalsbandet. Det hade glidit ner i springan mellan sänggaveln och madrassen. Nu hänger det nytvättat på tork. För övrigt låg där ett par strumpor också. De visade sig vara röda när jag väl fått bort det värsta dammet.

För det andra - jag fick äntligen tag på klisterremsor till fönstren. Har dammsugit hela sta'n och halva grannsta'n också efter klisterremsor. Ingenstans fanns de att få. Snöret tipsade om att dylika remsor även används i konstnärliga sammanhang så i morse trampade Zero och jag iväg i ösregnet för att försöka hitta en konstnärsbutik. Ungefär i samma ögonblick vi hade fått vantar respektive koppel på oss slog det mig att det finns en ramaffär just bortom närmsta hörn. Så dit gick vi. Och nog fanns det remsor. Fastän dyra, 200 kr rullen! De är ju syrafria, bevars.

Av ren snällhet från Herr Ramaffärsinnehavaraen fick jag köpa en påbörjad rulle för 100 kr. Har just lyckats klistra igen springorna på två av fem fönster och samlar krafter för de återstående tre.

För det tredje - en fundering av mera allmän natur och med visst samband med förra episteln och med mitt terapiarbete som gruvpratare. Denna gång handlar det lite mera om bilder än om bokstäver. Eftersom jag är lite betuttad i folkloristik försummar jag sällan att berätta om gruvrået, hon som enligt folktron rår om själva malmfyndigheten. Det hör ju till historien att de som sett henne kunde berätta att hon var både ung och vacker... Nu vill jag lansera teorin om att på manligt dominerade arbetsplatser pratas det och funderas en hel del på fruntimmer. Och förr i världen när man inte kunde köpa magasin med lätt kädda damer för att nära sina funderingar fick man göra sina egna mentala bilder. Gruvrået är, vill jag påstå, en pinuppa från den bildfattiga delen av mänsklighetens historia.

Och för den som nu tycker att jag kommer med en fördomsfull attityd till det manliga tänkandet vill jag bara hänvisa till vad den f d Krullhåriga systern rapporterade efter en liten, uslig medföljardag på distributionsrunda meddelst lastbil runt om i trakten. Hon kom nämligen hem och berättade att på minst fem av adresserna hade det hängt dylika damprydda kalendrar!

Så det så.

Dont b afraid coz Godl b wiv u always

Är det inte det ena så är det det andra... I måndags valde datorn att spela död. Krävde alla möjliga underliga åtgärder i form av insertade discar och jag vet inte vad. Alla mina förstahandsval av något mera datorbegåvade personer har ju dumt nog valt att flytta från sta'n, så jag var tvungen att ringa Jacke. Jämfört med mig är han ett datasnille. Han lovade titta förbi dagen därpå och gjorde det också. Tillsammans närmade vi oss datorn och tryckte på knappen. Och datorskrället hostade igång som om inget fel någonsin drabbat den. Rena rama dramaqueenen skulle jag vilja påstå. Så fort det kommer någon i närheten som heter som Jacke heter på riktigt skärper den sig. Förra gången det hände räckte med att ringa (!) en som heter sådär magiskt...

Sedan är det ju mycket funderingar nu när Polaris - som kanske ska heta Socker, Sockan, Mandel, vi får se vad som passar när vi möts, för det ser ju ut att bli tidigare än någonsin. Redan 1 november är hon här! Köpte en vattenkopp åt henne igår. Och undrar jättemycket var vårt extra hundhalsband är. Slutar väl med att jag måste köpa ett sånt också.

Innan jag nu helt går in i hunddimman tänkte jag kommentera en artikel jag läste för länge sedan. Den handlade om det skrivna språket.

Alltså. Det har ju funnits tider där människor befarat att de skrivna språket skulle förtvina och dö ut. Alla dessa bilder, både rörliga och stillastående. Själv har jag i åratal hävdat att t ex skolan försummat sina ansträngningar att lära barn läsa bilder. Men då har dom väl haft fullt upp med att lära dem läsa vanliga bokstäver och med att oroa sig för det skrivna språket.

Nu sägs i artikeln att ett gemensamt skrivet språk har vi inte haft i mer än 35 år! Alltså sedan grundskolan infördes! Inte ens på 1800-talet fanns det någon norm för det skrivna svenska språket. Folk kunde skriva lite hur som helst. Artikelförfattaren berättar om korrespondens mellan biskopar där de stavar sina egna namn på tre olika sätt. I samma brev!

Men nu mina vänner! Nu kan vi sluta oroa oss för det skrivna språket. För nu skrivs det som aldrig förr med allt chattande och mailande oh SMS:ande och bloggande. Men vi får kanske bita i det sura äpplet och inse att något gemensamt språk handlar det inte om. Olika sorters skrivande kräver olika språk. Men nog skrivs det, alltid.

I England har några tjejer t o m översatt delar av Bibeln till SMS:iska! Se rubriken! Ett litet exempel från SMS-upplagan "txt msgs frm God".

Vovvar och ofrivilliga kronovrak

Jaha. Mot bättre vetande fyllde jag i en intresseanmälan om att utöka familjen med en lätt begagnad spansk gatuvovve. Adoptionsprocessen rullar på. I morrn får jag hembesök av en annan adoptivmatte från Borlänge, som ska tycka till om min lämplighet. Jag tror att i just detta speciella fall är hundhår i hörnen en merit?

Annars kom en lite besviken Kurtan hem från mönstringen igår. Eftersom jag hade fått uppfattningen att han inte var så himla sugen på att ställa upp för kung och fosterland föreslog jag att han skulle ta med sitt dyslexiintyg. Och så gick han och blev utsorterad direkt p g a detta. Och det tyckte han att kändes himla snopet. Nu känner jag mig ju lite skyldig till hans besvikelse...