Nu är glada julen (nästan) slut, slut, slut

Så ramlade de in allihopa till sist. Först västkustingarna och så Den Stora Systern. Julafton grydde med den väldigt trötta Stora Systern i svagt upplösningstillstånd. Hon hade ju inte fått sova ifred... Vi noterar till protokollet att hon nästa år/nästa gång må tillförsäkras en sovplats i ett ickegenomgångsrum.

Men sedan gick det bara bra. Kalle Anka och glögg och inbjudna "svärföräldrar" och jättegod mat, en blivande julklassiker kanske, och julklappsöppnande som åtminstone för min del visade sig bli rena vinstmaskinen. En omklädning av min illa söndersuttna Lamino-fåtölj till exempel. Typiskt nog hade jag fuskrenoverat den dagarna före med teddyfårskinn. Men det börjar ju också bli nästan en tradition att jag pajar bästa julklappsidéen. Och så Örnbjörn som smusslade in ett ytterst substansiellt bidrag på mitt ICA-konto. Nu är det ju inte så att jag gör bokslut över sammanlagda summan på värdet av mina julklappar. För allt det andra var minst lika fint och utklurat det med. Men det känns nästan lite konstigt att liksom ligga på plus efteråt.

Och så har det fortsatt. Bästa julen någonsin, tror jag. Den Stora Systern gjorde också en smådramatisk sorti, vilket i någon mån må lastas min dåliga tidsuppfattning som gör att jag lätt ställer till det. Men hon hann till tåget och fick med sig skidorna som glömdes både förra julen och i höstas. Sedan försvann Örnbjörn för att tuta och köra och nu är det bara småflickorna, Kurtan och Igelkottspojken kvar.

Trash har åstadkommit obotliga skador på sin julklappsnalle. Först rök ögonen och igår när vi kom hem från shoppingäventyr i Borlänge hade hon också åsamkat permanenta hjärnskador på den lille stackaren. Hela golvet var strösslat med stoppningstussar.

Nu sitter jag på museet och har just hälsat på gäst nummer fem, sex och sju. Och det är bara två timmar och en kvart sedan vi öppnade. men man ska vara glad för varje liten timme man får betalt, förstås. Oberoende av om man sliter häcken av sig för det eller inte.

Dan före dopparedan

Jaha. Märks att jag inte varit i närheten av någon apparat på länge. Så nu blev det dubbla rubriker. Hoppas någon bloggtomte tittar in och städar upp det hela.

Dopparedagen. Länge, länge trodde jag att dopparedagen betydde dagen före julafton. Tänkte mig att den där mystiska rikssvenska sedvänjan att glöta bröd i äckligt, flottigt skinkspad ju måste äga rum dagen före. När julskinkan just kommit ut ur ugnen. Men så var det visst inte. Och aldrig att jag skulle servera något sådant heller. Inte ens på dopparedagen.

Jag trodde inte att jag vid min måttliga ålder skulle börja tjata om hur gammal jag känner mig. Men nog måste det vara någon form av ålderstecken att själva julförväntningarna blir mer synonyma med att barna kommer hem än med allt det där andra?

Igår natt kom dom! Åtminstone flera av dom. Och det kändes lite mysigt. Och ändå har jag haft Igelkottspojken hur länge som helst. Han påstod att det var så kallt i hans mammis hus att det till och med kändes ljummare hemma hos mig! Och då pratade jag ändå med Den Stora Systern igår som ringde för att förboka ett par tofflor. För det är ju så kallt hos mig! Det beror säkert mycket på vad man jämför med.

Den Stora Systern svor ve och förbannelse över sin egen dumhet att välja att flyga från Skellefteå. Terroristhotet påverkar tydligen också inrikesflyget och SAS kan absolut inte garantera att det tar mindre än två timmar att få ut sitt bagage. Och tar det mer så missar hon tåget...

Men nu kan vi skruva på förväntningarna på fullt utslag. Granen står så grön och grann i stugan. Överskattade i någon mån höjden på rummet, så vi fick nog såga av för 50 kr ungefär. Glömde också flaggorna, för de brukar ligga i juleljusens ask och i år spexade jag till det med tvinkletvinklebelysning, inhandlad på Åhlens julrea, så den asken kom aldrig fram. Nu tvinklade det kanske inte riktigt så vackert som jag hade tänkt. Men det duger.

Igelkottspojken och jag, stundom förstärkta med det Ekonomiska Ogeniet från Kvarnberget, har gjort massor med julgodis. Knäck, chokladpruttar, mockakonfekt, kaffekola, marsipanfigurer, apkulor, äcklig slemmig marmelad, lite godare men väldigt seg marmelad, limegodis, snickers och chokladdragerade apelsinskal. Lammsteken ligger i frysen (måste komma ihåg att ta fram den idag!) och glöggen står under trappen.

Har också inbjudit Örnbjörns föräldrar till att dricka glögg och titta på Kalle Anka. Tror att Örnbjörn kände en lite måttlig entusiasm, men det kändes lite grymt att höra att de bara hoppades att få se sin förlorade son någon dag under faluvistelsen. Han har ju blivit stor och kör jättestora bilar på det som vissa kallar Sveriges framsida. Han har en egen blogg också. Och den ska jag länka till vilken dag som helst. Så då kan ni läsa själva om spännande frigolittransporter på branta och hala norska vägar.

T o m hundarna är nybadade. Zero var aningens motsträvig, som vanligt, men resignerade rätt fort. Trash var alldeles uppenbart helt emot en så barock idé som att ga in i en liten skrubb och där utsättas för jag vet inte vad. Fick lyfta in en bit i taget. Och när jag behövde använda båda händerna för att schamponera och styra duschslangen fick jag klämma fast hennes huvud mellan knäna! Och sedan luktade hon illa halva natten. Det var nog det spanska loppschampoot som blommade upp igen.

Själv hoppas jag lite grann på att det ska dofta nybakt lussebulle när jag kommer hem. Även om jag dumt nog glömde att köpa jäst. Men vi har ju Macken och att betala dubbla priset för ett livsmedel är inte så hårt när det handlar om jästinköp.

Med detta önskas hela läsekretsen en riktigt skön jul och så ses vi måhända nästa år!

Fångad av en julgran.

Först av allt vill jag även i detta forum sända ett varmt tack till det datasnille som räddade min julkalender från att bli en total flopp. Det var just den här bilden jag ville att skulle poppa upp igår. Men det blev fel. Bara för att jag för ett par dagar sedan försökte högtidlighålla Örnbjörns födelsedag och började fippla runt. Men nu är det rätt.

I söndags var det Julmarknad uppe vid gruvan. Passade på att inhandla årets julgran. Antagligen för lång som vanligt, men jag tycker om att ha lite att ta av.

I mörkningen vaggade jag hemåt bärandes denna nyköpta gran i famnen. Tung var den. Fick stanna och vila ganska ofta. Vid ungefär andra pustningspausen upptäckte jag att nätstrumpan granen var förpackad i hade börjat trassla in sig i en knapp på min kappa. Försökte lite valhänt knäppa loss granen från mig. Men det blev bara värre.

De följande pustningspauserna bör ha tett sig ännu underligare för eventuella åskådare. Var liksom tvungen att stå och krama granen, för då var vi ohjälpligt förenade.

Väl hemma på gården måste jag lirka fram mobilen ur kassen - och det är inte lätt när man ska jobba med en hand på vardera sidan om en gran - för att ringa in/hem och be Igelkottspojken komma ut med en sax för att jag skulle kunna klippa loss mig från granen.

Men nu är jag åter ensamstående som ni ser. Och granen står också ensam på gården och väntar på att få komma in.

Tangentbordstomten har tassat förbi...

Det må ha framskymtat i dessa epistlar att våra tangentbord inte alltid håller måttet. Häromdagen när jag kom hem från gruvan - det drar ihop sig till julmarknad och vissa sysslolösa tanter får hjälpa till - satt Igelkottspojken i köket. Hans jullov hade visst börjat.

Kurtan bjöd frikostigt av sina dödtråkiga Euroshoppertortellini och jag gnagde i mig en liten macka innan jag luftade vovvarna och återvände till gruvan för en guidning.

När jag kom hem meddelade Kurtan att vi hade ett nytt tangentbord!? Och det fanns bara ett extra i dataskrubben! Varifrån kunde det ha kommit?

Uj, vad vi funderade. Och kom fram till att det trots allt måste ha varit Igelkottspojken. Han är lite lagd åt sådant där gulligt gubbsmyg. Att liksom göra något gulligt, men låta en själv upptäcka det. Som då, när han jobbade på ICA, smyga in och gömma hela sin matjulklapp i kylskåpet. Visserligen stod det ett paket ICA-kaffe på köksbordet. Men att sedan halva kylskåpet dessutom var proppat med skinka och korvar och sillar och jag vet inte vad...

Så nu vet jag hur Tangentbordstomten ser ut när han rör sig ute på sta'n. Han ser precis ut som Igelkottspojken.

Kul med julkul! När man fattar hur det funkar...

Jodå. Efter visst portgångsföre, beroende på allmänna tillkortakommanden i datakunskap, lyckades jag peta in flera bilder med åtföljande textsnuttar. Stolt som en tupp skickade jag omedelbart en hel hög mail till alla jag känner.

Tyvärr med en missvisande adress. Det är inte lätt att förstå när det ska vara www. och när det ska vara http:// eller möjligen inget alls. Dagens mejlbox bestod till hälften av glada tillrop från framför allt den yngre publiken som påpekade att www. ska det ju inte vara! Andra hälften var från de äldre som bara lyckats med att få fram själva ishavstorsken. Har nu skickat en ny hög mejl till allihop. Och känner dessutom en djup tacksamhet till dem som berättat om vad jag egentligen skulle ha skrivit.

För den som då via denna sida önskar ta del av min Fina Julkalender kan jag berätta att om man knappar in julkul.ishavstorsken.se (möjligen med ett http:// före (eller är det något som datorn själv hittar på?)) - då landar man minsann i en lätt hårig julstämning.

Apropå hårig. Har jag bloggat om det? Igelkottspojken var på besök i Östersund i vintras och kom hem med begreppet "hårig", som där användes som synonym till något annat. Typ häftig eller hemsk eller något som jag nu glömt bort. Brukar tänka på det när jag ser bilden av mitt avklippta blåa hår i toaletten.

Julkul?

Nu har jag alltså blivit med en kalender. Dessvärre har jag ännu inte kommit på hur jag ska få in bilder och sånt i den. För trots en, som jag trodde, idiotsäker instruktion händer det inget när jag gör som jag tror att jag skulle göra.

Trash är taskig i magen och har lyckats med att gå på toaletten inne. Men inte på riktiga toaletten alltså. Fortsätter det så här kan jag snart flytta in i ett rum och kök. För här stängs rum efter rum av...

Lite sliten...

Har haft besök av Kulturkonsulten från Småland. Jättetrevligt. Men jag är nog numeraväldigt orutinerad i umgängeslivet. Det blir väl så när man går här hemma och dräller. Något lättare förkylningsvirus kanske också spelar in.

Dessutom kände jag mig lika odräglig somvilken annan nybliven förälder som helst. Det blir mycket ointressant babyprat. Åtminstone om man substituerar baby med hund...

Och om det förra tangentbordet var ovilligt på att skriva bokstaven c så saknar detta en fungerande mellanslagstangent. Tänk att det alltid ska vara något som pottas.