Semestern är slut!

Nu är den alltså slut. Min första semester på många, många år. Och oj vad jag har njutit av att ha semester. Det är liksom inte alls samma sak att vara ledig i smyg, att smita undan från att vara aktivt arbetssökande.

Att ha semester behöver ju inte nödvändigtvis vara synonymt med att ha en vilsam tillvaro. I torsdags och fredags guidade jag iav ren snällhet. Och vad vi fick slita! Torsdagen medförde CV2-klubbs lägerbesökare i horder och bokningen schabblade till det lite lagom och kompenserade efter förmåga genom att bjuda på kladdkaka bortåt eftermiddagen.

Fredagen blev etter värre. Första koppen kaffe klockan halv två! Intagen umder en 14 minuters lunchpaus. Då hade inte ens kladdkaka räckt särskilt långt för att mildra sinnelaget. Turligt nog fick vi ingen heller. För den hade då ramlat pladask på hälleberget, den.

Nu har "skolan" börjat. Upprop i måndags. Gamla elever som ser glada ut och en massa nya att få utforska. men huvva. Dessa morgnar. Klockan ringer ju i soluppgången och nu lagom till tredje dagen ska jag försöka komma ihåg att få med mig nycklarna...

Reprisföreställning!

Idag hade jag i min godhet lovat att hoppa in för någon sjukling på gruvan. Klarade av alla frukostbestyr och hundkissningar och allt i god tid. Öppnade dörren för att svinpälsarna skulle ha tillgång till lite friluftsliv på egen hand. Och kom plötsligt på att Cirkusprinsessan inte lämnat tillbaka nycklarna. Hon är under utflyttande nämligen.

Hastade en trappa upp, ingen där, så jag skrev en liten lapp och fäste på hennes ryggsäck. Hörde ett svagt rasslande nerifrån och sprang ner.

Försent! Den asans trasan hade återupptagit sitt grävprojekt vid ytterdörren och på tre blanka hunnit fylla hallen med jord. Igen.

Hur gör dom? Dom som kan?

I veckan beslöt jag mig för att ta några hyllor i egna händer. Uppe på Rolf(gården) finns ett elskåp, som kunde utnyttjas bra mycket effektivare om det fanns några hyllor i det. Redan tidigt i våras besorgade jag (med vaktis goda minne) några konsoler och för en månad sedan inhandlades ett stycke hobbyskiva i rätt storlek.

Trodde jag alltså.

När hylleländena inte visade någon tendens att hamna på rätt ställe packade jag min resväska full med alla mina fina elektriska verktyg och drog, bokstavligen, upp till Rolf. Röjde ur skåpet. kapade hobbyskivan i lämpliga längder. Gröpte ur för en hörnstolpe som var lite i vägen. Måttade och grejade och vattenpassade och hade mig och lyckades palla upp skivan.

Då gick det inte att stänga dörren.

Skåpeländet var visserligen 30 cm i vänster kant. men inte i höger kant. Ut med hyllskrället, frihandssågning på längden i bakkant och nu fick hyllan plats! Hurra! Fortsatte med att göra likadant med de övriga två. Skruvade och grejade och vattenpassade och stod i och där satt alla hyllorna. Sneda. Och lite vippiga.

Hittade några skruvar som var lagom korta för att fästa varje hylla åtminstone i den ena konsolen. Hade ingen borr som var tillräckligt tunn, så jag borrade bara ett grunt hål och tänkte dra fast dem med skruvmejseln. Det gick väl så där. Överst och underst i ala fall. men för mittenhyllan var skruvmejseln för lång...

Patetiskt resultat. Men de höll för att lägga några glödlampor på i alla fall. Har inte vågat titta. Men jag tror att de hänger kvar.

Idag samlade jag mig inför att bereda marken för några balsaminer jag hittat i Kinamockaskogen, borta vid järnvägen. Med drygskåpet Trash i faggorna tänkte jag att det var bäst att bygga ett litet staket framför. Annars gräver hon väl upp dem, det första hon gör, efter det att jag grävt ner dem.

Hittade några plankstumpar som var nästan tillräckligt långa. Sågade och skruvade och hade förhållandevis snart ett litet staket som nu bara behövde bankas ner i backen. Letade rätt på min gamla geologhammare och begynte banka. Sakta, sakta gick stödstolparna ner i backen. Var till och med lite tänkaefterföreklok och tog en vedpinne som jag höll emellan staketstolpen och hammaren, för att inte i onödan förstöra mitt verk. Det var jobbigt och svårt att få någon schwung i slagen. Bankade lite utan mellanliggande vedpinne också. Gick lite bättre. Då kunde jag ju i alla fall banka och hålla i hammarskaftet med båda händerna.

Tröttnade och gick in och tittade TV.

Nu i skymningen gick jag ut för att plocka ihop lite. Och tänkte att äh, vad fan, jag kan ju banka lite till. Bankade lite. Fyra slag, kanske. Då gick skruvarna av på ena sidan.

Man ska inte hålla på med sådant man inte kan! När ska jag lära mig det?

Apskaft!

Jag har närt ett apskaft vid mitt bröst. Trash den asans trasan!

Igår när jag kom hem från gruvan hade hon grävt gropar igen. Den ena precis framför trappan. Och allt, precis allt, hade hon öst upp över trappan (den stackars halvskalliga fotskrapeigelkotten var nästan begravd) och in i tamburen. Aldrig förr har jag behövt grovstäda tamburen med piassavakvasten!

Men någon gång ska ju vara den första...

P.S. en vacker dag, när jag lärt mig hantera även den delen, ska jag lägga in en bild på eländet. D.S.

Tittut!

Ojojoj. Nu var det så länge sedan att jag knappt vågar skriva en rad. Och snorkråkor var ju utlovade, men dem får ni vänta på.

Sedan jag skrev sist har skolan slutat (och nästan börjat igen), jag har för första gången på åratal semester och är bara inte ledig från att göra ingenting. Jag har firat Snörets 25-årsdag i Furusund, träffat ålänningar och suttit och ugglat i Korpo. De sittstunderna interfolierades med otaliga turer upp till roskisen med lass efter lass med gamla långkalsonger, udda porslin, knöliga täcken och annan bråte, träffat lite gamla bekanta och känt mig som en orm som bara lät mamma vara på landet över en natt och så regnade det hela tiden också...

Men! Kan ni förstå? Detta inlägg skrives på en mer än måttligt generös födelsedagspresent JAG fick på Snörets kalas. Jag fick en liten äppeldator! Stor som ett mjölkpaket, tyst som en mus.

Nu blir jag ju tvungen att dammsuga i dataskrubben. Det uppenbarade sig en hel samling riktigt välmatade dammråttor när Kurtan lite halvlycklig burit iväg med den gamla klumpen in på sitt rum.