Fredagen den 13:nde fortfarande inte infriad.

Har suttit som på nålar hela, halva dagen. Idag skulle den där andra tanten komma och hämta Snörets nästbästa. Och om inte skulle jag få köpa den. Kvart i stängningsdags gick jag dit och försökte stålsätta mig med att den antagligen var borta när jag kom fram.

Men jubel! Den andra tanten hade inte dykt upp och grunkan blev min! Den var till och med 100 kr billigare än jag kom ihåg.

För övrigt trodde jag aldrig att det skulle hända att jag otåligt gick och väntade på att få mitt studentleg. Jag ska åka ner till den Fd Krullhåriga och Örnbjörn nästa helg och bokade mina biljetter med studentrabatt. Sedan upptäckte jag att jag inte hade betalt min kåravgift (fastän jag var så säker på att jag hade gjort det). Så jag betalade fort som bara den och korresponderade ivrigt med någon kassörsliknande person på kåren. I onsdags gick betalningen igenom och i fredags kom kortet.

Tro det eller ej, men jag pussade faktiskt lite på det.

Så orättvist!

Igår hittade jag världens nästbästa födelsedagspresent åt Snöret. Jag förstod det visserligen inte genast, utan det krävdes ett par timmars utvärdering av grunkan i fråga. Men sedan var beslutet fattat.

Idag skyndade jag mig från bussen, in på ICA för att fixa pengar och sedan på små, korta, snabba ben i halkan fram emot denna utmärkta grunka. Då var det stängt - sedan sex minuter. Fram med mobilen, infoga lämpligt telefonnummer och på samma korta ben, men inte fullt så snabb benföring, mot hemmets trygga vrå. Ringde.

Då visade sig att någon annan tanta paxat grunkan. Å andra sidan har hon inte pallrat sig dit efter den och jag framhöll på alla upptänkliga sätt min synnerliga köpvillighet. Så om tönttantan ändrar sig har jag fortfarande en chans.

Nu hände det ju inget alarmerande fredagen den trettonde. Så jag har väl en olycka innestående...

Telefoner och hamstrar

Vill gärna kommentera Örnbjörns telefoninlägg även på min egen blogg. Om det nu räcker med att äta fem hamburgare för att få en sådan röd liten skrutt-telefon lär det väl inte dröja länge förrän man får en om man köper ett Happy Meal?

I morse var jag tvungen att ta till brösttoner och mitt ampraste lilla jag. Busschauffören ville inte sälja busskort med studentrabatt till mig! Först sa han att det inte fanns någon studentrabatt, att det inte funnits någon studentrabatt på länge och sedan försökte han påstå att den chaufför som sålde busskort till mig för en månad sedan gjorde fel. Till slut lusläste han sin lilla tarifflapp och konstaterade att jag hade rätt. Men då skyllde han på att han varit pappaledig och inte jobbat mer än en och en halv vecka efter det. Så jag skulle väl antas tycka att det var lite självklart att han inte visste hur mycket biljetterna kostar nuffertiden?

Hjulet snurrar och snurrar, fastän hamstern är död...

Typer på busshållplatsen

När jag står och väntar på att få åka hem har jag extraherat två nya typer. Inte särskilt extrema och framförallt ganska ointressanta. Båda av kvinnligt kön och i åldern högstadium-gymnasium. Båda kompletterar sina outfittar med mobiltelefon och allmän högljudd kacklande konversation.

Den ena sorten uppträder påsiga, fula sweatshirtbyxor, Ganska långt nedhasade på höfterna och till detta tunna gympaskor, mera gummitossa än joggingsko. Utstyrseln kompletteras med midjekort jacka. Konstigt att någon kan tycka att det är klädsamt med påsiga, noppriga, ljusgrå gympabyxor?

Den andra sorten är något slags vi-är-världens-bästa-bästisar-typ. De förekommer alltid i parvis uppsättning, nämligen. Identiska frisyrer, superblonderade, svarta täckjackor med skinnkant på huvan (men faktiskt förståndiga täckjackor som går ner över rumpan...), tights eller heter det leggings numera? och stövlar. Finstövlar med spetsiga tår och klack. Men som grädde på moset det konstigaste av allt. Ur stövlarna sticker det upp en kant av vit, korvig knästrumpa?