Tråkig är man

Har upptäckt en liten nackdel med att blogga - man har ju inget kvar att berätta. Det lilla fåtal man skulle ha berättat allt spännande som händer i ens vardag för har ju redan läst det på bloggen!

Men här kommer något som jag faktiskt bara har berättat muntligt förrut. Så nu får de som hört det läsa om det i stället. Ska det vara mindre tråkigt det?

Fick ett mail från en annan landsmaninna i förskingringen. Hon hade varit på någon klassåterträffsliknande tillställning och hamnat i samspråk med en människa som bor en bit utanför min stad. De kom visst in på dialekter och sånt och det framskymtade att denna människa bott granne med en finlandssvensk som ropade på sin hund Zero med tillmälet "förbannade slemråtta"! Det var väl liksom kännetecken tydligt nog, varpå hon landsmanninan med lätthet identifierade mig som hundägaren i utövande av inkallning.

Nu finns det tvenne aspekter att reflektera över i detta. Den första är att jag alltid blir lite chockad när jag hör mig själv citeras... Men hundskrället var nog mera smitningsbenäget på den tiden och kunde få adrelaninet att svalla på ett helt annat sätt än nu. För det andra är det ju rent märkvärdigt hur hon landsmaninnan alltid lyckas med att hamna i skärningen mellan olika bekantskapskretsar. För det här var inte första gången hon gjorde det.