Det gick som på räls...

Fortfarande i torsdags morse låg Zero kvar i sitt hörn. Jag gick runt och vred mina små händer och undrade om allt baxande av och an till sjukhuset hade gjort någon nytta. Ringde och tjatade, men de svarade så snällt att sprutan kanske inte gjort någon nytta än och att de faktiskt hade jour hela helgen också.

Och Zero han låg kvar.

Ringde och tjatade även på lokala Sopverket, för jag tyckte att en månad må väl vara tillräckligt lång tid för att hosta ur sig en offert på fjärrvärme. Tanten i telefonen höll med om att de varit lite söliga och lovade försöka få till det före midsommar.

Och Zero han låg kvar.

Halvtresnåret knackade det på dörren. Det var Sopverkstanten som personligen levererade offerten. Och medan vi stod där och utbytte intigheter - vem kommer knallande om inte Zero!!! Rundar tanten med ett par halvhjärtad svansviftningar och går in igen. Blev så till mig att jag nästan lovade ta offerten utan att ens öppna kuvertet! När tanten gått gick jag in för att se om Zero överlevt sitt märkliga återuppstående. Jodå! Han låg på sängen och såg precis ut som han alltid brukar, vältrade över på rygg för att bli lite krafsad på magen.

Och sedan dess har han varit sitt gamla jag igen. Hela midsommarhelgen har jag babblat lyckligt om alla hans märkliga prestationer. Titta han går!!! Titta han tigger choklad!!! Titta han sitter i soffan!!! Titta han tuggar på sin pinne!!!

Det är som han aldrig varit nere för räkning överhuvudtaget. Jäkla hundskrälle! Så mycket sorg och oro och bekymmer till ingen nytta.

Rapport från en hårig matta

Igår, efter ett väldigt velande, tog Zero och jag mig till Djursjukhuset. Efter noggrann undersökning framgick det att den gamla farbrorn är en gammal farbror. Prostataförstoring och sånt kan ge symptom även på gåapparaten. Dessutom har han lite åldersförändringar i skelettet. Hormonspruta och värktabletter blev det.

Hemkommen tittade han längtansfullt upp mot vår gemensamma säng, men innan jag hunnit arrangera klätterhjälpmedel (pall) hade han dragit sig tillbaka i sin skrubb under trappan. Där låg han tills det var läggdags och han tvingades ut på gården för en kiss.

Med större tilltro till sin förmåga än verkligheten riktigt tillät tog han sikte på pallen för att ta sig upp i sängen. Men avstampet blev för lamt oh jag fick lämpa upp rumpan. Vågade inte ha honom kvar i sängen över natten - själv hade jag inte rymts med alls - så Kurtan och jag lyfte ner honom till natten. Och tog bort pallen, för att inte locka till fler dumdristiga försök.

Nu har farbrorn just låtit sig serveras vatten och två nävar hundmat. Kan det vara ett bra tecken? Men är han inte uppe och stapplar på egen hand nästa vecka vete djävulen om man kan påstå att det ingår någon som helst livskvalitet i konceptet...

Det är då inte lätt att ha makt över liv och död.

Hur ska det gå?

Lilla Zero, vår sockerstrut, mår inte bra. Han kan av okänd anledning inte stödja på höger bakben och vi är så oroliga att vi håller på att gå i bitar.

Köpte en ny soffa på Myrorna i fredags. Istället för den som Zero har suttit sönder. Kan detta ha varit att utmana makterna...

Ligister på fönsterbrädan

Igår kom jag äntligen igång med ett länge närt projekt - att plantera om krukväxterna. De har sett lite anemiska ut på sistone.

Började med de mest akuta fallen, nämligen Saint Pauliorna. Fortsatte med några andra behjärtansvärda exemplar. Det var när jag skulle ta min bonusbit av Igelkottspojkens bananplanta som ligisten slog till! Ligisten är alltså en konstig, taggig, trolig törel. Har en lång stam med stora hemska taggar och en bladrosett på toppen. Fick den i 50-årspresent av Nisse och han hade t o m drivit upp den själv. Då var den en välartad, om än taggig historia, i profil och storlek som en ölflaska ungefär. Nu har den växt till sig och har fortfarande ett midjemått somen ölflaska, men närmar sig halvmetern i längd. Inställsamt nog började den t o m blomma för en månad sedan.

Men jag borde ha börjat ana oråd när den upplät sin kruka åt en brännässla! Nässlan växer den också. Och luktar lite nässligt och ibland har jag stått där och sniffat och tänkt att Kurtan borde duscha lite oftare. Men det har alltså varit nässlan som luktat.

Nåväl. Tog krukan med bonusbananen och då högg ligisterna - taggtöreln och nässlan - till. Hakade fast sig i ett bananblad och höll på att ramla i golvet. Parerade lite snyggt med vänstra handen och har nu ett stort antal taggar inbäddade i vänster pekfinger och på handryggen. Fingret är alldeles stelt och gör ont.

Ska det vara tacken det? Det hade ju blivit taggtörelns tur till slut. Om inte den hade burit sig så illa åt.

Husmorstips...

... för avhårning av nedluddade fleecefiltar.

Äger en fleecefilt. Mycket skön men även kraftigt angripen av fastnade hundhår. Upptäckte att den även var inpyrd med lukten av flottig hundfarbror, varpå jag lade den i tvätten.

Igår var det världens bästa torkväder så jag tvättade allting som låg i tvättkorgen - ett par lakan, en bordduk i indisk bomull, några handdukar och så fleecefilten. Ut kom en nästan helt avhårad filt och en fullständigt nedhårad bordduk. Resten var lite halvhårigt, som vanligt.

Intressant! Tänk att indisk bomull ska ha så hög attraktionskraft för just canina pälsprodukter!

Sjung om...

Igår blev Örnbjörn student. Och det skulle väl firas även om festföremålet var på sitt motsträvigaste. Kvällen innan blev debattläget riktigt hetsigt, eftersom festföremålet uttalade en väldigt bristande entusiasm för att vara med på fotograferingen. Och alla andra närvarande tyckte ju att det ska man väl ändå ställa upp på. Det smällde lite i dörrarna när festföremålet drog sig tillbaka för en stärkande skönhetssömn.

Denna motsträvighet fick mig att inhandla en kaktus i studentpresent. I åratal har jag planerat att köpa en wunderbaum med rosendoft. Men nu hade ju han just i veckan inhandlat en egen luktgran i någon mycket mera gouterad doftkvalitet. (Jag fick också en, med doften "Finland" på. Vi har inte riktigt lyckas komma på vad "Finland" doftar. Det är inte svett, rök eller tjära. Mera lite fräsch badhusbastu?)

Kaktusen var väldigt söt. Lite valkig och pösig, med taggar i små grupper, något påminnande om festföremålets skäggväxt. Och så rosa blommor. Så jag var lite snäll också.

Köpte mig också en ny kreation på Myrorna. En svartvit rutig klänning (lite metal, kan man säga) med hellång framknäppning. Trodde jag. För när jag återvänt hem från studentmarängkaffet upptäckte kag något slags hopsnörpningar på bakstycket, strax under ärmhålen. Vid närmare studium visade sig dessa snörpningar vara bystveck!

Och har man sett! Jag hade haft klänningen bakfram! Och med knapparna bak funkar den mycket bättre. Knapparna knäpper t ex inte upp sig hela tiden! Och framknäppta klänningar som knäpper upp sig själva är lite otäcka i längden.

666

Snöret ringde och sa GRATTIS PÅ METAL-DAGEN! Det är ju den sjätte dagen i sjätte månaden i det sjätte året detta århundrade just idag. Och jag som är lite wannabe tuffing tyckte att det genast blev lite lättare att andas denna de nya, konstgjorda högtidsdagarnas högtidsdag. Mötte stadens nationaldagsparad på väg hem från underjorden. Hemvärn och hornmusik och elände. Kände hur jag blev lite knottrig och kallsvettig.

Igår hände ett av dessa små vardagliga under som man ibland kan beskäras. Guidade på som vanligt och brukar lägga en liten harang om Den Stora Systern som just blivit elektroingenjör och att hon var utbytesstudent i Chile ett litet år. Det är inte så malplacerat som det låter... Och att jag fick åka och hälsa på minsann! (Det var faktiskt alla mina snälla barn - och en snällis till som då var associerad till familjen - som gav mig biljetten i 51-års present. Det är då inte många mammor som fått så fina presenter! i all synnerhet inte på 51-årsdagen) Efteråt kom ett ungt par fram och frågade lite försynt om inte jag var Den Stora Systerns mamma? Och det var jag ju. Och dom var hennes kompisar från studiemetropolen långt där uppe i norr! Tänk så det kan bli!

När jag kvittrat tänkte jag ta kafferast. men var tvungen att gå tillbaka och presentera mina stövlar för dem. För de stövlarna köpte jag när jag väntade Den Stora Systern.

Helt otroligt (men sant)

Idag har jag varit bestyrsam.Drog iväg ut på sta'n i fina, bruna Saaben. Började med att tanka och fortsatte till Kopparhatten för att se vad surplusvaror som kunde falla Rolfgården till del. Fortsatte till postens parkering och gick sista biten till dammsugarbutiken. Inhandlade en dammsugare, en elvisp, en mikro, en vattenkokare samt en mixerstav. Gick och hämtade bilen och lastade in alla inköp. Körde hemåt, men kom på andra tankar och åkte ner till Åhlenstorget för att gå till blombutiken och köpa pelargoner. Hittade en parkering längst bort och det var rätt tungt att släpa sig tillbaka med tio pelargoner, en passionsblomma samt åtta blomkrukor. Åkte hem.

Preis när jag klivit ur bilen fick jag syn på att tanköppningen gapade locklös. Svor ett par heta eder och fick sedan syn på självaste tanklocket. Det låg på biltaket! Precis där jag lagt det när jag tankade!

Här har ni minsann en tant som kör lugnt och fint.