Rapport från en hårig matta

Igår, efter ett väldigt velande, tog Zero och jag mig till Djursjukhuset. Efter noggrann undersökning framgick det att den gamla farbrorn är en gammal farbror. Prostataförstoring och sånt kan ge symptom även på gåapparaten. Dessutom har han lite åldersförändringar i skelettet. Hormonspruta och värktabletter blev det.

Hemkommen tittade han längtansfullt upp mot vår gemensamma säng, men innan jag hunnit arrangera klätterhjälpmedel (pall) hade han dragit sig tillbaka i sin skrubb under trappan. Där låg han tills det var läggdags och han tvingades ut på gården för en kiss.

Med större tilltro till sin förmåga än verkligheten riktigt tillät tog han sikte på pallen för att ta sig upp i sängen. Men avstampet blev för lamt oh jag fick lämpa upp rumpan. Vågade inte ha honom kvar i sängen över natten - själv hade jag inte rymts med alls - så Kurtan och jag lyfte ner honom till natten. Och tog bort pallen, för att inte locka till fler dumdristiga försök.

Nu har farbrorn just låtit sig serveras vatten och två nävar hundmat. Kan det vara ett bra tecken? Men är han inte uppe och stapplar på egen hand nästa vecka vete djävulen om man kan påstå att det ingår någon som helst livskvalitet i konceptet...

Det är då inte lätt att ha makt över liv och död.