Ovillig bagare och tekniksammanbrott

Att julen kommer överraskande varje år är väl något som slutat förvåna. Men i år kommer den så fort. Fortare än någonsin förr.

Nu när jag väl insett detta och insett att detta kräver delegation av förberedelser på olika sätt drabbas jag av att även tekniken är emot mig.

Jag hade nämligen klurat ut att Kurtan och Söta Sparrisen skulle kunna ta en pusspaus inkommande helg och svänga ihop en omgång pepparkakor. Framställde det t o m som ett riktigt trevligt och stämningsskapande projekt. Samt erbjöd mig att blanda ihop degen. Jag kan inte påstå att Kurtans respons var den önskade. De unga två var så slitna och trötta att de troligen bara skulle orka sova och titta på en film...

Kände hur surkärringen i mig växte ett snäpp. Och vad händer? Kurtan slås ner av blixten för sin ovillighet att bidra till kommande högtid? Nej! Spiseländet tar Kurtans parti och bestämmar sig för att bara fungera lite halvdant.

Gjorde ett test i morse. Snabbstart och 225 grader gav ingalunda 225 grader. Ens på 20 minuter. Ringde reparatören, som sa att ett element kan ha pajat.

Just nu? När jag ville att Kurtan skulle baka pepparkakor?

Blåögda människor kan lätt få blåtiror i själen

Detta har varit en dag när mina illusioner om människors inneboende godhet fallit i spillror och bara delvis tejpats ihop.

Teaterprojekt pågår på sfi. Det kanske hittills roligaste temat vi haft. Tycker åtminstone jag. Våra elever har väl låtit sig engageras i lite olika hög grad... Hur som helst. Idag var det sista dagen inför morgondagens premiär och som jag råkade ha min fina, julklappsfådda kamera i väskan tog jag med den till repetitionerna. Hoppades kunna ta några roliga bilder. Som vanligt glömde jag bort att jag skulle ta roliga bilder och placerade kameran på bordet framför mig ovanpå ett tämligen illa medfaret arabiskt lexikon.

Repetitionerna fortsatte och teaterkompaniet ansåg sig nöjt, varpå hoppackande av (den ytterst sparsamma) rekvisitan vidtog och folket lämnade klassrummet. Så även jag.

En kvart senare upptäckte jag att jag glömt kameran och rantade iväg för att hämta den. Men borta var den! Letade på alla synliga ytor och ovanpå lexikonet flera gånger. Som om den skulle ploppa fram bara för att man tittar en gång till... Gick in i datasalen intill och ondgjorde mig en stund. Gick tillbaka till mitt arbetsrum och ondgjorde mig för kollegan L. Som följde med upp till klassrummet och inte heller han kunde se någon kamera där.

Fortsatte till polisstationen för att göra en anmälan. Den ligger händigt nog precis runt hörnet från skolan sett. Men poliserna var på lunch och jag fick rådet att återkomma lite senare. Träffade Storfröken som menade att den nog kommer till rätta. Trodde bara nästan på henne. Lilla Storfröken erbjöd sig att ringa till de av hennes elever som för tillfället spelar i mitt teaterkompani.

Åt lunch. Fil och adrenalin. Lyssnandes till vissa arbetskamraters generaliserande omdömen om utlänningars kriminella tendenser. Det är inte lätt att stå för sina åsikter och försöka att behålla någon form av objektivitet till icke-svenskars attityder i olika frågor samtidigt som man förbannar sin egen blåögdhet, gråter inombords för att den fina julklappen verkar vara förlorad. Den fina, som alla gulliga barn sparat och gnetat och försakat för att ge mig.

Trampade iväg till polisstationen. Väntade och väntade och fick till sist börja göra min anmälan. Då ringde mobilen!

Kameran var återfunnen! Den stod bakom en blomkruka i bokhyllan i klassrummet!?

Men hur i helvete hade den kunnat hamna där? Och hur lång tid kommer det att ta för mig att övertala mig själv om att någon vänlig själ ställt den där för att den inte skulle bli stulen? Varför tog denna vänliga själ inte kameran och försökte få tag på mig eller någon kollega?

Det hemskaste är att jag nog aldrig kommer att lyckas fullt ut med det. Blåtiran sitter där den sitter. I bästa fall bleknar den lite.

Novembermörker

Tant Annika har kanske rätt. Mörkret gör att allt tar så mycket längre tid. Ingen uppdaterar sina bloggar. Minsta måste kräver stora ansträngningar att ens börja på.

Och november som skulle kunna vara så skön om man bara fick gå i ide...

Vad var det jag sa!

Den f d Krullhåriga systern citerade någon tidskrift av något slag. Och jag kan inte annat än hålla med. Det stod något i stil med att i Finland klassas svensk korv som bröd. Den innehåller så mycket mjöl!

Jag har inte slutat att fnissa åt det än. Och det var minst i förrgår jag hörde det.

Grejer, grejer, grejer

Varför ska man ha så mycket grejer? Och dessutom vara dum nog att skaffa sig fler? Örnbjörns beredvillighet att hjälpa mig att ta hit fler grejer gick om intet, ity jag drabbades av en partiell minnesförlust och kunde absolut inte komma ihåg min personliga bankkod.

Medan jag slet med att hitta den (i själva verket ringde jag den f d Krullhåriga som har koll på mycket) lyckades jag schabbla bort min bokning. Och sedan var bil & släp platserna slut. Varför ska folk sitta och boka finlandsfärjor mitt i natten för?

Nästa bekymmer var vägtullarna jag lyckades köra igenom så många gånger. Sa jag det att jag lyckades köra in och ut och in i Sth innan jag kom fram? Och som jag hade hoppats att Snöret skulle betala. Hon ringde igår och hade glömt bort alltihopa. Idag kastade jag mig över projektet.

Bara för att upptäcka att dag före helg är det gratis! En liten ljusglimt i denna djungel av ägodelsbekymmer.

Leva i expressfart

Äntligen, äntligen hemmahelg.

Förra veckan svischade förbi som en enda lång inandning inför stora packa-mamma-helgen, som Den Stora Systern så energiskt tog initiativ till. Dessutom hanns det med en omgång Shakespear-monolog tillsammans med Den Krullhårigas svärmor, två taffligt sammnfattade kapitel i en bok på min fortbildning och ett halvdant däckbyte.

Det vintrar ju till sig. Och vinterdäcken måste på inför packa-mamma-helgen. Åldern börjar ta ut sin rätt. För kommen till det tredje däcket räckte krafterna inte till för det oergonomiska lyftandet. Fick ta hjälp av Konsthistorikern en trappa upp. Och äntligen kunde han få lite nytta av att han går på gym. Tjopp bara! Så satt däcken där.

Stockholm visade sig från sin trassliga sida som vanligt. Kom i något slags rusning. Sakta segade sig bilarna fram. Inte tillräckligt sakta dock. Missade en kritisk avfart och lyckades med konsttycket att köra ut och in ur stan tre gånger (biltullarna!!!) innan jag svettig och frustrerad kunde parkera hos Snöret. Bilskrället har också tendenser att bli för varm vid långsamkörning. Så full värme, full fläkt och öppna fönster var av nöden.

Femtio lådor, hundra papperskassar, flertalet skärsår på fingrarna (wellpapp är livsfarligt!), en broccolisås som fullständigt motsvarade mammas egen kokkonst senare anlöpte jag Falun. Gick in i stora rummet och skulle stänga dörren...

Men se det gick inte. Så även om Alice skött sig perfekt i sin nya omgivnng (som medboende hos Igelkottspojken) hade han ändå lyckats lämna Hyttgatan med flaggan i topp och ett avbrutet dörrhandtag i ena handen. Örnbjörn visade sig sedan från sin hemmaduktigaste sida och lyckades sätta dit ett nytt.

Resten av skolveckan gick som i en dimma. Och nu är det som sagt äntligen helg.