Blåögda människor kan lätt få blåtiror i själen

Detta har varit en dag när mina illusioner om människors inneboende godhet fallit i spillror och bara delvis tejpats ihop.

Teaterprojekt pågår på sfi. Det kanske hittills roligaste temat vi haft. Tycker åtminstone jag. Våra elever har väl låtit sig engageras i lite olika hög grad... Hur som helst. Idag var det sista dagen inför morgondagens premiär och som jag råkade ha min fina, julklappsfådda kamera i väskan tog jag med den till repetitionerna. Hoppades kunna ta några roliga bilder. Som vanligt glömde jag bort att jag skulle ta roliga bilder och placerade kameran på bordet framför mig ovanpå ett tämligen illa medfaret arabiskt lexikon.

Repetitionerna fortsatte och teaterkompaniet ansåg sig nöjt, varpå hoppackande av (den ytterst sparsamma) rekvisitan vidtog och folket lämnade klassrummet. Så även jag.

En kvart senare upptäckte jag att jag glömt kameran och rantade iväg för att hämta den. Men borta var den! Letade på alla synliga ytor och ovanpå lexikonet flera gånger. Som om den skulle ploppa fram bara för att man tittar en gång till... Gick in i datasalen intill och ondgjorde mig en stund. Gick tillbaka till mitt arbetsrum och ondgjorde mig för kollegan L. Som följde med upp till klassrummet och inte heller han kunde se någon kamera där.

Fortsatte till polisstationen för att göra en anmälan. Den ligger händigt nog precis runt hörnet från skolan sett. Men poliserna var på lunch och jag fick rådet att återkomma lite senare. Träffade Storfröken som menade att den nog kommer till rätta. Trodde bara nästan på henne. Lilla Storfröken erbjöd sig att ringa till de av hennes elever som för tillfället spelar i mitt teaterkompani.

Åt lunch. Fil och adrenalin. Lyssnandes till vissa arbetskamraters generaliserande omdömen om utlänningars kriminella tendenser. Det är inte lätt att stå för sina åsikter och försöka att behålla någon form av objektivitet till icke-svenskars attityder i olika frågor samtidigt som man förbannar sin egen blåögdhet, gråter inombords för att den fina julklappen verkar vara förlorad. Den fina, som alla gulliga barn sparat och gnetat och försakat för att ge mig.

Trampade iväg till polisstationen. Väntade och väntade och fick till sist börja göra min anmälan. Då ringde mobilen!

Kameran var återfunnen! Den stod bakom en blomkruka i bokhyllan i klassrummet!?

Men hur i helvete hade den kunnat hamna där? Och hur lång tid kommer det att ta för mig att övertala mig själv om att någon vänlig själ ställt den där för att den inte skulle bli stulen? Varför tog denna vänliga själ inte kameran och försökte få tag på mig eller någon kollega?

Det hemskaste är att jag nog aldrig kommer att lyckas fullt ut med det. Blåtiran sitter där den sitter. I bästa fall bleknar den lite.