Det är inte klokt så fort tiden går. Snart är det jul.

Just så stod det på ett Raine Navin-vykort en gång. Och just det kan man falla tillbaka på året om.

Förra julen glömde jag packa ihop "jesusskogen" (julkrubban för er fåvitska). Och bara titta i almanackan! Nu skulle jag strax ha tvingats packa upp den igen, om den inte så händigt redan stått på plats. Drömde i natt att jag missat julmarknaden och att julgranen därmed var oköpt. Vaknade lite småsvettig, men kunde konstatera att inte allt man drömmer är sant.

Det har varit ett par hektiska veckor när jag formligen pendlat till Stockholm. En gång är en gång, men två gånger är väl nästan att pendla?

Först var det kulturaktiviteter med Glada Änkan på programmet. Lilla Aussien släpades med också. Museer blev det också - både Nobelmuseet (och det var inte roligt) och Nationalmuseum. Snöret skulle jobba, så jag fick snilleblixten att tvinga Igelkottspojken att bjuda oss på middag. Bjuda och bjuda. Men han lagade i alla fall maten efter mina instruktioner och anpassningen för hans veganska syster föll fullständigt på hälleberget eftersom hon inte ville äta mat alls. Men det var ändå skönt att slippa göra allt själv. Dessutom fick jag se Ogeniets rum och det hade blivit så fint! Hoppas han inte ändrar på allt nu igen. Igelkottspojkens rum var också fint, men nu var det liksom bara finare än förra visiten.

Snöret och jag hann också göra en tur till Skärholmen och blev därmed ägare till var sin röd telefon. Så nu håller jag på att försöka lära mig samsungska.

Veckan försvann i trötthetsdimmor och förkylning och sedan var det dags igen - kurs på Stockholms universitet, minsann. Stockholm befanns vara begravt i ett 5-centimeters snökaos och det gjorde att jag lite lagom försoven fick halka till fots ner till Slussen.

Nu är denna första hemmahelg på länge nästan slut. Ska strax försöka dammsuga av det värsta. Nu när jag äntligen har nya dammsugarpåsar. I lördags var jag så himla rationell att jag skulle kissa hundar och köpa påsar på samma vända. Nästan framme vid påsbutiken upptäckte jag att jag glömt plånboken hemma. Så det var bara att hasa hem igen. Zero stod för hasandet. Han är inte snabb i dessa dagar.

Den Stora Systern har tagit på sig pepparkaksbaket! Hemskt skönt egentligen, även om jag inte får testa min nya hundform. Själv har jag röjt uppe på flaien - sedan gäller det bara att få Kurtan att skiljas från ett mindre berg av odugliga datorer som står där. Vi lär bli många till jul! Senaste utlovade attraktionen är Den fd Krullhårigas kompis som frågat om rum i härberget för sig och sin rullstolsburna jude. Och en sån har vi inte haft förr. Spännande!

Jaha. Dödsdömd i DN.

Idag var det någon surpuppa som fått sin insändare publicerad i insändarspalten. Denna puppa hävdade att folk som har bloggar och bara skriver om vad de åt till frukost och inte ens har hundra läsare omedelbart borde radera sina bloggar!

Förvisso hade jag en gång en ambition att delge omvärlden ett och annat halvsmart tänk. Ibland blir det faktiskt det också. Men förvisso blir det ganska mycket frukostresuméer. Men jag är liksom övertygad att min lilla stabila läsekrets finner ett visst underhållningsvärde i det också.

Så du din himla insändarsurpuppa - låt bli att läsa sådant du inte är intresserad av. Ska det vara så svårt det?

Dysfunktion fastställd!

I fredags kom jag på vad jag har för defekt. Jag är dyskronolektiker!

Jag har alltså väldigt svårt med att få tid att gå ihop. Att liksom förstå att den 17 november som Snöret (gulle hon) tyckte att jag inte skulle skynda mig hem från Stockholm på är samma 17 november när "seminarie 1" (!!!! Puckon, det heter seminarium!) går av stapeln.

Och i fredags när vi haft en av våra förvirrade eftermiddagskaffekonferenser om vem som ville och skulle få åka på vilken tillställning någon annanstans tog jag lite bestyrsamt och sammanfattade det hela i ett mail till rektorn. Men angav konsekvent oktober där det skulle ha stått november.

För övrigt har vädret skärpt sig och allt jävla tidelipom har smält bort! Äntligen kan man gå runt kvarteret utan att riskera lårbenshalsen!

Varma fiskar

I torsdags hände det. Adrenalinnivån passerade det röda strecket. Vanligtvis är jag ganska tolerant när det gäller klassrumsdisciplin. Det pratas till höger och vänster och naturligtvis vore det bättre om det pratades lite mera svenska och lite mindre andra tungomål. Och inte är jag världsbäst på att passa tider heller. Det är inte mina elever heller. Det är liksom inte på något sätt så att jag är sist in, när lektionen borde börja.

Men. I torsdags när vi kämpade med veckans nyheter (läsförståelse är väl det ädla skälet) och klockan närmade sig gå-hem-tid var det någon pajsare som började klä på sig lite lagom 13 minuter före stopptid. Jag morrade lite och vi lyckades väl slutföra just den lilla nyhetsartikel vi höll på med. Återstod en sjuraders smalspaltare om Zlatan samt sex minuter lektionstid. Då börjar samma pajsare (för övrigt han som inte fick något id.kort) att tjata på att han vill gå hem för han har gäster som väntar på mat. När det är sex minuter kvar.

Adrenalinet började pumpa. Och passerade kritiska gränsen. Fröken Sopelisop slänger nyhetssidan i papperskorgen, säger tack för idag och börjar torka tavlan. Varpå Snälla Dagispappan, som verkligen vill och försöker, sätter igång med att be om ursäkt. Han hade ju inte gjort något.

Sedan ägnade jag hela kvällen åt att undra om jag gjorde rätt eller fel.

För övrigt kan jag passa på att skryta med att jag fick VG på min senaste Tvåspråkighets kurs. Hur det gick till är som vanligt mig en gåta.