Varma fiskar

I torsdags hände det. Adrenalinnivån passerade det röda strecket. Vanligtvis är jag ganska tolerant när det gäller klassrumsdisciplin. Det pratas till höger och vänster och naturligtvis vore det bättre om det pratades lite mera svenska och lite mindre andra tungomål. Och inte är jag världsbäst på att passa tider heller. Det är inte mina elever heller. Det är liksom inte på något sätt så att jag är sist in, när lektionen borde börja.

Men. I torsdags när vi kämpade med veckans nyheter (läsförståelse är väl det ädla skälet) och klockan närmade sig gå-hem-tid var det någon pajsare som började klä på sig lite lagom 13 minuter före stopptid. Jag morrade lite och vi lyckades väl slutföra just den lilla nyhetsartikel vi höll på med. Återstod en sjuraders smalspaltare om Zlatan samt sex minuter lektionstid. Då börjar samma pajsare (för övrigt han som inte fick något id.kort) att tjata på att han vill gå hem för han har gäster som väntar på mat. När det är sex minuter kvar.

Adrenalinet började pumpa. Och passerade kritiska gränsen. Fröken Sopelisop slänger nyhetssidan i papperskorgen, säger tack för idag och börjar torka tavlan. Varpå Snälla Dagispappan, som verkligen vill och försöker, sätter igång med att be om ursäkt. Han hade ju inte gjort något.

Sedan ägnade jag hela kvällen åt att undra om jag gjorde rätt eller fel.

För övrigt kan jag passa på att skryta med att jag fick VG på min senaste Tvåspråkighets kurs. Hur det gick till är som vanligt mig en gåta.