Nästan lite magiskt

Dagen efter den sorgligaste dagen det här året vaknade jag av ett SMS från Lina. Hon undrade om jag sett NoN-sidan i DN.

Och kan ni förstå! Äntligen hade någon fattat (eller snarare missuppfattat, precis som vår elaka plan var) skylten på porten. På den skylten står det som bekant AKTNING FÖR HUNDEN. Det fanns nämligen en bild av porten under rubriken "Högt ärade Fido!"!

Och akta sig, så att man inte ramlar eller råkar tappa bort någon hund måste man ju göra. Men att som fotografen (tror jag) tro att vi är så taffliga att vi skriver aktning när vi menar varning är vi ju inte.

Har just skrivit ett svar till NoN och bifogat den här bilden. Så ska en aktad och vördad hund ha det.

Så går det när man inte äter upp...

Sorgligt, sorgligt men Zero är död.

Igår kväll ville han inte äta sin middag och det fann jag så pass avvikande att jag tillbringade resten av kvällen med att försöka etablera kontakt med Djursjukhuset. Resultatlösa försök för övrigt. Fulringde t o m till farbror Sven.

Natten var dock lugn och i något skede kravlade han upp i sängen också och ner igen. Alldeles själv. Igår kväll var det nämligen plötsligt alldeles för högt att komma ner. Fick lyfta ner en bit i taget...

I morse ringde jag Djursjukhuset och velade och bar mig åt. Det slutade med att jag ringde distriktsveterinären som kom hem, gav en lugnande spruta (som nöp till lite, så förnärmat drog han sig tillbaka på vår gemensamma säng). Efter ett tag var han lite småtrött och veterinären lyckades få in en nål i tassen för att ge den riktiga dosen supersömnmedel. Och nästan innan första sprutan var tömd var Zero inte mera bland oss.

Sedan följde ett inte lika stilfullt moment när han skulle förpackas i plastpåse. Snäll som hon veterinären var, sa hon att jag inte behövde hjälpa till. Smög mig dock in för att hjälpa till med att putta in hans huvud. Huvudet med den jättesöta tennisbollsnosen...

Sedan var han ju mest en påse med innehåll. Inte Zero. Veterinären, schysta hon, erbjöd sig att ta med honom till Djursjukhusets kylrum också. Saaben är på verkstad. Beslöt lite småförståndigt att inte beställa separat kremering. Vi minns honom nog ändå. Det blir nog precis som Lina sms:ade och sa att "han var ju aldrig dum eller olydig, aldrig rymde han till grannen för att titta på kaniner och aldrig fick vi hämta honom hos polisen".

Nä. Just så fin var han. Och allt är så sorgligt, så sorgligt men också så skönt. Det var så skönt att inte fastna i ett himla velande bara för att behöva gå igenom hela alltet en gång till.

Hej då, Zero! I hundarnas himmel finns många kaniner att titta på. Man får till och med pussa på dem.

Nya tag i friskvårdssvängen

Idag har Trasan och jag motionerat! Vi har motionerat ända bort till Willys och handlat mat och snus. På snuset tjänade vi för övrigt 9 kr/dosa jämfört med att handla på macken.

Lite plus i behövs kanske, med tanke på bilinvesteringen...

Apropå bilar. Förrförra söndagen lyckades jag lotsa Den Stora Systern till flygplatsen i Ö-vik. Hon hade missat avtaget med minst 2 mil och då plockade jag fram kartboken och lyckades få henne på rätt spår genom skogarna där uppe. Lite tveksamt såg det ut ett tag. Vägen verkade bli mindre och mindre och jag kunde höra hur snön skrapade under bilens mage. Men faktum är att verkligheten stämde med kartan och hon kom fram!

En kasse bajs = 3 kronor

Här gör vi goda affärer! Efter att först ha lämnat in bilen till bästa pulguckon i sta'n, beslöt jag mig för att ta en tur upp till parken med en full (och faktiskt lite läckande) bajskasse. Om nu någon undrar varför jag samlar ihop en en hel kasse hundfekalier kan jag berätta att det inte alltid står en papperskorg i min väg när svinpälsarna har gjort sitt. Och då följer påsen med hem. För att slippa förvara skiten inomhus har jag hängt en plastkasse i en syren och lägger påsarna där. Till slut blir kassen full och måste deponeras. Frågor på det?

Alltså. Tog den äckliga kassen och promenerade iväg. Slängde alltihop i en av parkens papperskorgar, vände om för att gå hem. Då fick jag syn på en precis likadan kasse halvt översnöad och tänkte att en ny plastkasse är ju precis vad jag behöver. Och kan ni förstå? Kassen innehöll två tomma ölburkar - pantbara! - och intill i snön låg en 1.5 liters läskflaska. Vilken lycka. I rena glädjen gick jag ett extra varv till papperskorgen med den tomma vinboxen och spritflaskan och kände mig därefter både rik och god. Jag hade ju städat lekparken också.

Bilen, ja. Besiktigade fina bruna Saaben i måndags. Bara två fel - handbromsen och en dåligt lysande strålkastare. Inte så illa med tanke på att bilskrället fyller 29 år i år. Fick ett samtal från pulguckon för en stund sedan. Med handbroms, strålkastare och faktiskt lite rostjobb (bl a ett irriterande hål i hjulhuset bak, som gör att det blir blött i skuffen) kommer kalaset att gå på 4000 kronor. Helt gratis fick jag tipset att smörja in gummilister med glykol, så fryser de inte ihop. För det var just vad skuffen hade gjort inför besiktningen. Fick inte ut varningstriangeln. men jag är inte dummare än att jag i det läget lånar en triangel av en granne...

Såja. Nu har jag gjort come.back efter två veckors pinsam tystnad.

Whoops!

Ny hittad persedel! När jag skulle klä på mig i gryningen (skolan började idag) upptäckte jag att de framplockade svarta trosorna inte alls var mina... Svarta trosor med spetskanter uppe och nere stl 38-40. Till salu.

Glömda grejer

Fram till nu har vi
* en svart kappa, stl 38-40 med hål i båda fickorna och av märket Friday
' ett par högkvalitativa mörkt mellanblå yllefdrotté(?) sockor'
* en diskhandduk med påskmotiv - stort träd i brunt med ägg och harar i företrädesvis gröna toner
* en (ickefungerande) dekorativ bordslampa. Svagt tulpaninspirerad? Stod i husknuten, där vattentunnan brukar stå.

Till det kommer en hel kasse med grunkor men de är alla destinerade för Sth.

Bokslut

Det var den julen, det. Tur att det är så långt till nästa! Men väldigt, väldigt, väldigt mysigt var det. För det mesta.

Den fd Krullhåriga anlände på lördagen medförande tämligen potenta små virusar. Hon lyckades hålla sig på benen och se hyfsat intresserad ut och fram på julafton var hon i hyfsad form. Förberedelserna (som ju låg lite pinsamt efter) sorterade ut sig en efter en. Mycket beroende på kompetenta medarbetare som torkade damm och trillade julmarsipaner. Själv gick jag runt och gottade mig åt att vara frisk och stark och hjälpligt i tron att jag hade situationen i min hand. Mitt huvudintryck var att vi lyckades prioritera trevligheter framom måsten - men jag är inte alldeles säker på att Den Stora Systern håller med fulständigt. För hon dammtorkade nog mest av alla.

Alla fick plats och Alice fick ett så fint litet toalettnära alldeles eget gästrum i pannrummet.

Säg den glädje som varar beständigt. Dan efter annandan hade virusarna slagit till och jag däckade för minst ett par dagar. Totalt. Men runtomkring pågick ett sysslande och pysslande och det var nog inte någon som saknade mig så särskilt mycket. Ja både Kurtan och Söta Sparrisen och Snöret och möjligen Igelkottspojken och Örnbjörn och i stort sett alla fick sin beskärda del av virusarna i omgångar. Sådär före och efter och medan. Men julafton gick ju bra. Och så även dagen när folktätheten nådde som högst. Jag tror att vi var 16 till middag...

Sedan droppade folk av så sakteliga. Den Stora Systern och hennes långsmala vän drog till fjälls med en samling virusar och Snöret återvände något senare än planerat till Sth med en liten livskraftig stam som slog till i bakhåll och till sist var det bara den fd Krullhåriga och Örnbjörn kvar och spillrorna av mig själv. Vi hade en lugn och fin nyårsafton med James Bond och tapas och sedan åkte även de.

Nu sitter jag här i ett iskallt Falun och undrar när Kurtan tänker återvända. Han gör det nog förr eller senare. Några små smolk finns det i glädjebägarens botten. Mest av karaktären försummade mödrar lite här och utrikes.

Men det kan inte gå bra jämt.