Så går det när man inte äter upp...

Sorgligt, sorgligt men Zero är död.

Igår kväll ville han inte äta sin middag och det fann jag så pass avvikande att jag tillbringade resten av kvällen med att försöka etablera kontakt med Djursjukhuset. Resultatlösa försök för övrigt. Fulringde t o m till farbror Sven.

Natten var dock lugn och i något skede kravlade han upp i sängen också och ner igen. Alldeles själv. Igår kväll var det nämligen plötsligt alldeles för högt att komma ner. Fick lyfta ner en bit i taget...

I morse ringde jag Djursjukhuset och velade och bar mig åt. Det slutade med att jag ringde distriktsveterinären som kom hem, gav en lugnande spruta (som nöp till lite, så förnärmat drog han sig tillbaka på vår gemensamma säng). Efter ett tag var han lite småtrött och veterinären lyckades få in en nål i tassen för att ge den riktiga dosen supersömnmedel. Och nästan innan första sprutan var tömd var Zero inte mera bland oss.

Sedan följde ett inte lika stilfullt moment när han skulle förpackas i plastpåse. Snäll som hon veterinären var, sa hon att jag inte behövde hjälpa till. Smög mig dock in för att hjälpa till med att putta in hans huvud. Huvudet med den jättesöta tennisbollsnosen...

Sedan var han ju mest en påse med innehåll. Inte Zero. Veterinären, schysta hon, erbjöd sig att ta med honom till Djursjukhusets kylrum också. Saaben är på verkstad. Beslöt lite småförståndigt att inte beställa separat kremering. Vi minns honom nog ändå. Det blir nog precis som Lina sms:ade och sa att "han var ju aldrig dum eller olydig, aldrig rymde han till grannen för att titta på kaniner och aldrig fick vi hämta honom hos polisen".

Nä. Just så fin var han. Och allt är så sorgligt, så sorgligt men också så skönt. Det var så skönt att inte fastna i ett himla velande bara för att behöva gå igenom hela alltet en gång till.

Hej då, Zero! I hundarnas himmel finns många kaniner att titta på. Man får till och med pussa på dem.