Att gå i sina penseer

Igår kväll under svinpälsarnas sista kisstur i Hästparken gick jag och funderade på dialekter. Hade satts att göra en hörövning med en av klasserna på sfi. Mest funderade jag på gotländska och försökte säga "det är lett å speile på Keino", så där som dom säger i reklamen.

Så jag lullade på och mimade speile allt vad jag kunde. Plötsligt ryckte Zero i kopplet och Trash var inte sen att hänga på. Det satt en stor orange katt under en gran!

Tack och lov att det var Zero som ryckte först, så att jag hann landa lite i verkligheten innan Trash satte in sitt ryck. Annars hade det nog slutat med att liten rultig tant hade sprungit benen av sig runt hela Elsborg. Först en orange katt, sedan en vit raggig blandmastiff följd av en något mera stelbent gjutjärnsretriver och sist en flåsande tant i röd täckjacka och med döden i hjärtat.

Iiihh! Smygblogg...

Jag är ju så sliten när jag kommer hem. Inte för att arbetsdagen sög musten ur mig. Men det där himla uppstigandet, som måste till för att det ska bli någon arbetsdag. Så jag orkar sällan släpa mig upp till dataskrubben för att tycka till.

Tänkte delge er min nya hobby - typskådning. Det finns ju människor som sitter i skogsbryn med kikare och spanar in fläckiga kärrhökar och snipiga snäppor. Sådant intresserar mig inte ett skvatt. Men typer! Det är något helt annat.

Snöret har givit mig en grundkurs i att skilja på hårdrockare, synthare, pandor och rymdskepp. Detta efter att två förmodade pandor passerade mitt hus för en vecka sedan. Stora buskiga, svarta hårmanar. Tight och svartklätt och med varsitt nitbälte käckt draperat i exakt samma vinkel över höfterna. Det kunde ha varit något slags pop-någonting också. Pandorna identifieras lättast framifrån på sitt omsorgsfulla ögonsmink...

Nu har jag hittat en ny art. Vet inte riktigt vad den ska kallas. Satt och glodde i Passaten medans Örnbjörn snurrade omkring och tankade och fyllde på kylarvatten å sånt. Och då stod hon bara där: Stort blonderat, tuperat hår (en riktig höstack, faktiskt!) tillbakahållet från ansiktet med en golfskärm (tocken keps utan kulle). Kraftigt sminkad. Tight ljusbrun huvatröja, tighta ljusblå jeans och vita gympadojor. Som pricken över i en liten luddig hund i koppel efter sig. Vad kan det ha varit?

Och på bussen i förrgår fanns nästa intressanta exemplar. Någotslags punkpoppare? Femton, sexton år, kille, lång åtsmitande sticketröja, randiga långkalsonger (?) i orange och mörkgrått, stora kängor och så självaste sockret på botten - utslitna blå skoskydd av den där sorten man får hos tandläkaren. men dessa var så utslitna att de bara fanns en volang av blå plast kvar. En runt vardera foten.

Intressant!

Oootroooligt

Det drar ihop sig till uppfräschning av underjordsfolkets visningstalanger. Guidekurs, för att tala klarspråk.

Nu faller det sig ju lite knepigt eftersom kurstillfällena lagts på sex eftermiddagar mellan kl 13 och 16. Allt detta hade ju varit en baggis om inte jag hade gått och fått jobb och att jag plötsligt så att säga såg det från den andra sidan. Och insåg att gruvguide kan man tydligen bara bli om man är arbetslös, pensionär eller allmänt kronovrak.

Mailade till högsta utbildningshönset och påtalade detta samt hoppades att juniupplagen skulle hamna på lite mera lättadministrerade tider. Och kan ni förstå! Svaret jag fick var ett mail till alla och där stod den att junikursen går över tre dagar kl 9-16!

Bingo!

Mailade tillbaka och fick svaret att detta är utbildning som vi får betalt att gå och att han - hönset - tyckte att arbetsgivaren väl kunde släppa till de här 4.5 timmarna... Det är ju inte lönen (i det här fallet den uteblivna lönen) på sfi jag oroar mig för, utan det är en allvarlig släng av förhöjd arbetsmoral från min sida som spelar in. Tycker inte att det är rätt någonstans att 14 tomtar från runtom i världen ska lämnas att "jobba på egen hand" under sin tredje skolvecka. Hur tusan ska det kunna inhämta så pass att de på egen hand kan bedriva svenskundervisning på sig själva efter 32 timmars skolgång?

Nu blir jag sådär trött igen...

Hörni, hörni lillpipsor...

... nu ska ni inte bråka på mammas fina blogg. Speciellt inte utan att tala om vad ni bråkar om, för då kan jag ju inte heja på vare sig den ena eller den andra.

Dessutom blir jag tvungen att gå och lägga mig nyfiken.

Och för att komm med en liten avledande manöver: Nu kan ni börja gotta er åt att snart kommer Trash sitter knä 2.0

Det ni!

Och så har det snöat. Igen.

I morse när jag vaknade hade det snöat. Igen. Dessutom vaknade jag oanständigt tidigt. Klockan åtta. Men jag lyckades bita mig fast i kudden en hel timme till innan jag steg upp. Och det var egentligen först då jag märkte att det hade snöat. Åcket jävla påhitt!

Nu har det mesta smält bort igen. Och jag har pallrat mig bort till banvallen och återvunnit nyfällt sly att stoppa ner i hinken på trappan. Endera dagen ska jag leta rätt på påskfjädrorna också. Då blir det riktigt vackert




Här ovan kan den tidigare rondellhunden, vars vidare öden jag inte känner till, avnjutas. Men han har kanske hittat fram till sin rondell nu? Och så står han ju i riktig snö. Snö som fallit när snö ska falla.

P.S. I min ruta ser det ut som om texten ovanför bilden var understruken? Det ville jag ju inte alls att den skulle vara. Kan inte någon kunnig person skynda till min undsättning och ta bort det? D.S.

Det är mycket nu - på TV...

Första lediga helgen under min nya karriär som sfi-lärare. Och så guidar jag båda dagarna. Och James Bond på TV. Och sedan ett väldigt dilemma - titta på töntfilm eller titta på kvalitetsfilm.

Ska det behöva vara så? Det kör ju liksom ihop sig.

Tidigt upp å sent i säng

Det är tidiga morgnar nu, för en inbiten nattuggla som jag. Eller skulle det ha hetat "som mig". Jäkla jobb till att göra en uppmärksam på sitt eget språk. Står inte på förrän jag börjar leta adverbial också. Just nu håller jag på att bli en hejare på verb.

Nåväl. Att hålla jämna steg med Örnbjörns bloggande är ju bara omöjligt. För övrigt kan jag meddela att hans skriverier går hem hos den ena tanten efter den andra. Först var det Bästisen i Jakobstad som anslöt sig till Örnbjörns fanclub. Och nu har Kulturkonsulten joinat.

Och själv har jag orkat producera en endaste bokstav härstädes sedan jag jublade över namnskylten.

Nu tänkte jag dock i all enkelhet berätta om vårt studiebesök på SSAB. Halv nio var det meningen att vi skulle ge oss av - gåendes - mot detta spännande utflyktsmål. Tio förhoppningsfulla elever hade tillstött och där stod vi och väntade på en elfte som missat bussen. Efter en kvarts väntande kom han löpande och vi marscherade iväg.

Vi mötte ett dagis på promenad och jag skämtade lite glatt om att vi kanske också skulle behöva sådana där "hålla handen snören" som dagisbarnen hade. Det skulle jag inte ha gjort.

När vi kom fram, efter en rask promenad på tio minuter, hade elva elever decimerats till en ynklig skara på sju. Två raska gossar gav sig av för att leta rätt på de vilsegångna och då var vi bara fem kvar...

Efter en stund meddelade den aningens irriterade ciceronen att en person hittats borta vid Västra porten. Själva befann vi oss alltså vid den Norra. Han borta vid Västra porten stuvades in i verkstaxin och kördes över. En stund senare hade också de övriga vilsegångna sammanförts med flocken och introduktionen kunde börja.

Sedan hände faktiskt inget mer som var vårt fel. Varmvalsverket stod visserligen stilla, men det var verkligen inte vårt fel. Och själv tyckte jag det var hur intressant som helst. Enda smolket i bägaren är att jag aldrig med egna ögon fick syn på traversen på betsträckan. Den som Den Stora Systern suttit i en hel sommar...

Dagen där på var det dags för nästa grupp att bege sig till SSAB. Fick en rapport om att en av eleverna i den gruppen lyckats med att tappa sin mobil och få den överkörd av ett tåg!

Hela veckan har jag vikarierat för en fröken som är hemma och har världens värsta flunsa. Klassen frågar oroligt efter henne, så i torsdags fick de skriva brev till henne. Klassens värsta pratkvarn (vilket ju kan ses som ett lovande drag rent språkinlärningsmässigt) skrev så fint att "vi gråter på dig som när mamma gått och inte tillbaka". Skulle någon skriva så gulliga brev till mig skulle jag vara sjuk en vecka till, bara i hopp om att få fler...

Jäklars. Nyss var jag så trött att jag nästan tippade omkull. Men nu känner jag vakenheten komma krypande. Skall nog skynda mig i säng nu!

Det var på riktigt...

... för när jag i morse ramlade in på sfi hade det uppstått en namnskylt!!! På min dörr!!!

Bajs i fickan

Nu ligger nästan lilla Alice i lä. För idag hände det, som jag så länge varit rädd för att skulle hända...

När jag tog på mig kappan för att gå hem från skolan idag uppfattade min näsa en svag unklukt. Och minsann. Låg inte Zeros lilla korvpåse från i morse kvar i fickan! Anmärkningsvärt bra kvalitet på plastpåsarna är det. För så länge kappan hängde still luktade det inte alls särskilt mystiskt inne i Leffes och min lilla skrubb.

Kvällsmys framför TVn

Håller på att träna Trash till att bli knähund. Inte lätt, för hon är så otroligt osmidig. Det är ett bånglande och bökande och kavande och stökande innan man får till detta.

Nu måste jag titta omdet bidde så. Och sedan diska och kanske ta itu med en ny knäsittningsträning.

Ibland lyser solen ända ner i slaskhinken!

Ett estniskt ordspråk för er fåvitska.

Alltså. Nyper mig i armen en gång i kvarten minst, för jag har fått jobb på sfi! Ända fram till sista juni. Och sedan kanske mer. Och jag börjar på måndag. Och får månadslön. Och jag som var på vippen att bli utstämplad från a-kassan (men det fanns faktiskt en chans att jag skulle få en period till). Och jag vågar knappt tro att det är sant. Måste nästan kolla i kassen lika ofta som jag nyper mig, för där ligger Nyckeln. Sedan kollar jag i snusdosans lock och där ligger Dörrkoden. Faktiskt!

Här har jag gått omkring och trott att offentliga sektorn, skolor och så, brydde sig om meriter och annat krafs. Och så råkar jag få vikariera - tack vare lite kontakter - och så blir det så här bra.

Det är inte klokt!

Det här har jag ju inte tid med, men...

Det slog mig häromdagen att Trash faktiskt är Zeros moster! Och det precis när jag kallade henne något med moster, sölmoster eller något. Hon hade väl fastnat i någon snöhög där hon stod och spanade vad som kunde tänkas dölja sig längst ner, under all snö, eller så.

Vi har ju ett lite larvigt förhållande till våra vovvar i den här familjen. Speciellt knepigt och svårt att förstå blir det när någon refererar till Zeros storabrorsa, lille Låd salig i åminnelse. För Lord var ju faktiskt min vovve, nedan Zero faktiskt formellt är Snörets. Och så verkar han ju vara permanent fosterhemsplacerad hos sin mormor, d v s mig.

Men så larviga att vi skulle titulera oss mamma inför svinpälsarna är vi i alla fall inte. Bara så ni vet.

Det här med moster passar särskilt bra här på Elsborg. Får man tro Selma Ström som skrev en rolig bok en gång kallades alla vuxna kvinnor för moster här. Moster Karlsson till exempel. Men hon hade ingen hund. Hon hade en tam sugga.

Och nu ska jag verkligen försöka fortsätta med det som jag verkligen borde göra.

Dokumentförstöraren

Tror inte att jag har nämnt att när jag kom hem en dag här i veckan hade Trash jobbat lite. Hon hade brutit sig in i Den fd krullhårigas rum och plockat till sig kallelsen till Dalarnas hembygdsförbunds årsmöte. Det kunde jag utläsa av smulorna som fanns kvar.

Blev tvungen att maila och be om en ny kallelse.

Jag säger då det! Hur orkar dom?

Nu är min sfi-vecka till ända. Och oj vad roligt jag har haft! Ibland tyckte nog eleverna att det var lite roligt också. Men jag gjorde det hela tiden...

Men det är ju det här med att stiga upp i ottan. Varför, varför, varför är världen inrättad efter de där lutherska praktexemplaren som tror att morgonstund har guld i mund? Vi som hade oturen att födas med de olutherska dragen hamnar ju i strykklass direkt. Och här vill jag gärna påminna om det faktum att vi haft elektrisk belysning i det här landet i nära hundra år nu. Men nej! Likt historiens alla bönder ska man upp med solen och ta vara på dagsljuset eller vad det nu är som är den stora tanken bakom alltihopa.

Att pina sig upp går ju nästan. Även om det blir värre och värre ju längre in på veckan man kommer. Man verkar bli segare dock. Om det tog fem minuter att värma en kopp te, breda en macka och löpa ut efter tidningen på måndagen så tog det ju nästan en kvart bortåt torsdagen. Sedan är man precis utslagen när man kommer hem. Ögonen hålls knappt öppna, sängen ser mummigare ut än någon annan möbel i hela världen.

Men hör och häpna! Bortåt kl sju på kvällen tar nattugglegenerna över. Blicken klarnar, energin återvänder och det är precis omöjligt att komma i säng förrän halv tolv. Och då har man ändå uppmanat sig själv på det strängaste ett otal gånger att nu måste du gå och borsta tänderna!!! Du vet hur det blir i morgonbitti. Men inte fan att man lyssnar.