Jag säger då det! Hur orkar dom?

Nu är min sfi-vecka till ända. Och oj vad roligt jag har haft! Ibland tyckte nog eleverna att det var lite roligt också. Men jag gjorde det hela tiden...

Men det är ju det här med att stiga upp i ottan. Varför, varför, varför är världen inrättad efter de där lutherska praktexemplaren som tror att morgonstund har guld i mund? Vi som hade oturen att födas med de olutherska dragen hamnar ju i strykklass direkt. Och här vill jag gärna påminna om det faktum att vi haft elektrisk belysning i det här landet i nära hundra år nu. Men nej! Likt historiens alla bönder ska man upp med solen och ta vara på dagsljuset eller vad det nu är som är den stora tanken bakom alltihopa.

Att pina sig upp går ju nästan. Även om det blir värre och värre ju längre in på veckan man kommer. Man verkar bli segare dock. Om det tog fem minuter att värma en kopp te, breda en macka och löpa ut efter tidningen på måndagen så tog det ju nästan en kvart bortåt torsdagen. Sedan är man precis utslagen när man kommer hem. Ögonen hålls knappt öppna, sängen ser mummigare ut än någon annan möbel i hela världen.

Men hör och häpna! Bortåt kl sju på kvällen tar nattugglegenerna över. Blicken klarnar, energin återvänder och det är precis omöjligt att komma i säng förrän halv tolv. Och då har man ändå uppmanat sig själv på det strängaste ett otal gånger att nu måste du gå och borsta tänderna!!! Du vet hur det blir i morgonbitti. Men inte fan att man lyssnar.