Nu är jag nog vuxen.

Det blir tyngre och tyngre att ta sig upp på morgnarna. Klockan hann nog bli minst kvart i sju innan kroppen lydde så pass att jag fick fossingarna över sängknten. Kurtan hade fortfarande inte synts till. Men eftersom han och hans bättre samvete Tvilling M skulle åka med i bilen satte jag på en kastrull med gröt åt honom.

Gröten blev klar och jag stack in näsan och ropade uppåhoppa. Han kom. Han slevade i sig gröten. Han gick och satte sig framför TVn. Själv hade jag hunnit med 1/4 kopp te och nästan alla serier i tidningen. Och då ska man betänka att jag alltid läser tidningen bakifrån. Man kommer ju till serierna fortast så. Och det är inte detta som ska bevisa att jag är vuxen.

Alltnog. Kurtan glodde på TV och jag ville gärna kosta på mig ytterligare ca åtta minuters frukostro, så jag hojtade och till honom att han väl kunde ta svinpälsarna på en morgonkiss. Utan hörbara protester stängde han av TVn och gick.

Han var tillbaka väldigt, väldigt fort. Frågade lite misstänksamt om han på något sätt kortarelagt svinpälsarnas promenad? Och se! Det hade han gjort! Men av den mest usla anledning man kan tänka sig. Han insinuerade att jag väckt honom enbart med den infama baktanken att tvinga ut honom med svinpälsarna!

Hela mitt inre skrek av barnsliga reaktioner. Ska du säga sådana saker får du gååå till skolan!!! Och jag ska alllldrig mera koka gröt åt dig!!! Istället sänkte jag tonläget ett snäpp och sa att det fullständigt OK att vara arg på mig. Men det är väldigt dålig stil att ta ut den ilskan på oskyldiga små varelser från djurriket.

Var det inte vuxet så säg?