Supermorsan ballar ur

Det hände sig härom veckan att Örnbjörns goda vän, som stundom stavar sitt namn med två o och därför hädanefter kallas Dubbelo, ringde och frågade om inte jag hade något att hyra ut. Det fanns några hemlösa elever på hans skola. Jag drog rätt mycket på svaret, ity det enda lediga som finns är Kurtans rum. Och den som bor där hamnar väldigt mycket i familjen.

Först ringde en rask yngling från nordligaste delen av landskapet och jag lyckades rätt väl beskriva samtliga nackdelar med att flytta hit. Så han hördes inte av något mer. Sedan ringde Tant Kuratorn och pratade sig lite varm för en annan yngling. Vi kom överens om lämpligt titta-på-varandra-möte. Ynglingen beskrevs som duktig men aningens förvirrad.

Tant Kutator och Yngling kom. Vid det laget hade jag helt och hållit vuxit in i rollen som Supermorsan. Ynglingen tittade storögt och skulle fundera på saken. Han återkom samma kväll per sms och undrade om det gick bra att sova här. Och jag, som nästan hade nyktrat till från min supermorsighet och började känna svaga ångertendenser, kunde inte säga annat säga än varsågod.

Ynglingen kom, sov och syntes inte till följande kväll. Medan jag ännu undrade om jag borde höra av mig på något sätt (jag är ju ändå lite supermorsa) kom det ett sms, där han i artiga former tackade nej till såväl rum som mina ömma omsorger.

Och gudars!!! Vad skönt det var! Jag ska aldrig mer öppna min breda käft och säga javisst, flytta in här du! En liten Alice eller Aussie kanske. Men inget främmat folk. Kom ihåg att påminna mig om detta, nästa gång jag håller på att åka dit.