Nykomlingen är här och alla gamlingar är trötta...

Ojojoj! Oj vad trött jag är! Genom trötthetsdimman stiger ett svagt minne om att det var så här det kändes att komma hem från BB med en nyfödd. Nu är det ingen nyfödd jag kommit hem med utan Polaris, den spanska hittehunden vi trodde skulle passa att heta Sockan. Det passade henne inte alls. Nu heter hon Trash.

En bild säger mer än tusen ord? Åcket dravel! Det finns bilder som ljuger så inåtahelvete. Tro nu inte att vi inte gillar Trash, för det gör vi. Men det är just inte mycket som liknar någonting alls. Långbent, spjongelbent, svagt hjulbent med hur många tår som helst. Det ser ut som om hon dragit på sig ett par fingervantar på baktassarna. Strävhårig päls i mörkvitt, lokalt ymnigare. Lång svans med korkskruvssvängning intill yttersta svansspetsen. Litet huvud med fina ögon (dom känner vi igen från bilden), öron som står rätt ut och smal hals. I passet hon medförde påstås att hon är en blandning av spansk mastiff. Men det står inte med vad. Vi tror på strävhårig kyckling. Eller något vinthundsaktigt? Hon ser lite ut som en höggumpad älg när hon kliver omkring. Det kommer nog inte att vara många som stoppar en på gatan för att säga att hunden är söt...

Så rent utseendemässigt kanske vi måste vara överens om att Trash inte är någon kioskvältare. Åtminstone inte i positiv bemärkelse. Hennes personlighet har vi inte fått så stort grepp om ännu. Hon är vänligt stämd gentemot alla. Det är väl så när man är hittehund att det gäller att försöka hitta någon människa som vill en lite väl. Och då får man ju prova med dom flesta. Igår försökte vi lära henne "sitt". Det gick ganska bra, ända tills Zero dök upp och också ville visa att han kunde "sitt". Han toppade t o m med att visa "är Zero lessen" utan att ens vara ombedd, och då blev det pedagogiska klimatet lite kärvare.

Zero är lite ambivalent. Det är ju mysigt med en tjej och han har inte spänstat runt kvarteret med sådan fart och hög svansföring på åratal som nu när Trash ingår i ekipaget. Första dagen visade han också lite snuskhummertendenser men sattes snabbt på plats av Trash. Varpå han blev lite ängslig och inte alltid vågar komma in i samma rum som hon. Så ännu är han väl inte riktigt säker på att han vill dela allting ljuvt och lett med denna nykomling. Han morrar och mumlar lite när hon passerar hans (och min) säng. Trash är ingen sängsovare, så just detta är inte något stort problem. Och maten måste han också äta upp så fort han någonsin kan och då slår ändå Trash honom med hästlängder vad gäller äthastighet.

Det känns som om Trash skulle behöva något terapimaterial, d v s något att gnaga på. Hon har redan provat lite med kontakten till Snörets dator (fina tandmärken blev det), en och annan mattkant och så. Men det känns lite utmanande att kasta in ett tuggben just nu. Inte för att Zero någonsin haft några sådana preferenser, men svartsjukan ligger lite på lur...

Sådär har vi det.

Det var ju också ett litet aber att vädret skulle slå om och bli så vintrigt. När jag kom hem i tisdags kväll efter brorens 50-årskalas och några dagars grovsanering hos gamla mamma var jag ju tvungen att ställa mig och byta till vinterdäck mitt i svarta natten. Och sedan köra till Uppsala för att hämta Trash. Första biten i motljus och andra biten i snöglopp. Tack och lov ingick även Igelkottspojken i den specialinkallade personalen (läs Snöret) som också plockades upp i Uppsala. Och då kunde ju han köra på hemvägen. Det var nästan det bästa på hela dagen. Säger jag som borde tycka att Trash var dagens höjdpunkt.

Men det blir nog bra med alltihopa. Vi måste bara lära känna varandra först. Och förstå varandra lite mer.