Halt ute

Nu har det töat ett par dagar. Och sedan frusit på. Det blir isgata av alltihopa. Då är det inte alldeles lätt att dra runt med svinpälsarna.

Och som igår! Då mötte vi en gubbe med liten, spjånglig hund. En sådan där typisk liten stridspitt som aldrig varit i närheten av att få sitt gigantiska ego prövat i verkligheten. Stannade till med Zero och Trash, kortade kopplen och borrade in tantbroddarna i isen. Och vad gör gubbeländet? Jo - sätter igång med att uppfostra sin spjångelhund. Stannar och gräver fram godis ur fickan för att avleda lillspjånglets intresse från mina svinpälsar. Knäna skakar, reumatismen i fingrarna hör av sig och jag fortsätter att väsa att här ska inte muckas något.

Allt det där borde ju gubbeländet ha sett. Kunde han inte ha tagit sin lilla spjångelhund och vandrat förbi på insidan av de bilar som stod parkerade där? Nä. Mitt i gatan. Godisgrävande.

Naturligtvis önskar jag att jag hade lite mera pondus över svinpälsarna. Att de lyssnade på vad jag sa lite bättre. Men nu är den ena döv och den andra troligen inte språkkunnig. Gamla döva Zero, som faktiskt var riktigt duktig på hundmöte innan Trash kom, har glömt allt han någonsin kunnat.

Vill man se det från den ljusa sidan är det antagligen så att han accepterat Trash som (synnerligen irriterande, halvt livshotande och fjantig) medlem av flocken. Därför känner han sig förpliktigad till att, åtminstone när vi är ute, ställa upp som damernas försvarare. En synnerligen maläten riddare. Men en riddare utan fruktan och tadel. Ute.