Och sen blev det jul och då var det förkylt.

Sakta men säkert övermannades min lilla lekamen av diverse baciller. De är ju så rädda om sin ynkliga ersättning, mina kära elever, att de släpar sig till skolan om de bara tror sig kunna hålla sig på benen tills de har kommit fram. Sedan sitter de rödögda och snorande och halvsover och lär sig ännu mindre än vanligt. Allt medan deras baciller står som en sky ikring dem.

Precis lagom till julafton var det min tur. Och här har man gått och sett fram emot denna tillställning, omgiven av sina småttingar, och det enda man längtar efter är att få gå och lägga sig.Dessutom fick jag skitnågra paket. Precis som jag hade sagt att jag ville ha. Men det var väldigt lång tid att vänta mellan paketen. Aldrig är man riktigt nöjd... Nja, allvarligt talet var jag väldigt nöjd med att de hade förstånd att ta mig på orden. men det var väldigt långt emellan paketen. Det är sant.

Dagen innan det var dags att återgå till verkligheten började symptomen klinga av. Inget Ippåhipp behövde sväljas. Och till och med hostan började visa tecken på att ge vika.

Vissa av småttingarna ställde upp på en tur till det gamla landet för att hämta mormorns möbler. Själv kravlade jag mig ur sängen och bestyrde med en relativt näringsmässigt tillfredställande frukost. Juice, te och två grahamskorpor. Med ost var det tänkt. Slet och rev och krängde med plastpåsen som omslöt hushållsosten. När den äntligen beslöt sig för att släppa taget landade den med en duns rakt på de färdigbredda skorporna. Det blev bara smulor kvar.

Vilken kanonbörjan på den dagen. Arbetsdagen gick väl OK. Så när som på att Värsta Lexikonslitaren inte alls var nöjd med sin placering i annan klass och lyckades tjata sig tillbaka. Och lexikonet har redan tappat pärmarna.